Dagen har gått i firandets tecken… Vi har firat i följdordning:
Då vill jag passa på att tacka alla personer som redan bidragit… Berätta för släkt och vänner… Gör reklam för mustaschkampen. Spread the word!
Kategorier: Livet
Cancerfonden har en kampanj som heter Mustaschkampen… Stöd min insamling till den… Klicka på mustaschknappen nedan för att komma till min insamling…
Jag kommer på min sida på kampanjsajten att kontinuerligt lägga upp bilder på hur den artar sig…
Jag lovar att det kommer bli en sjukt cool långloppsmusche till slut… Den kommer att rakas av på festen efter loppet…
SMS:a KAMP10187 till 72900 för att skänka 50kr…
”Show me the money”
Kategorier: Livet
Vilken kväll… Jag lider med alla stackare som inte haft möjlighet att vara ute och springa, eller ens bara vara ute ikväll. Jag gav mig ut på en 3km uppvärmning och hamnade i bottten av backen upp mot Högdalstoppen. Här börjar min kortbacke. Backen svänger svagt vänster borta i öppningen. Då är det 30 meter kvar…
Efter svängen kommer man fram till ett klotter på marken… Eller klotter och klotter… Kanske en säkerhetsföreskrift… Bedöm själva… Det står: OBS! Brädåkning pågår. Håll till höger.
Här efter denna slutar denna kortbacksetappen… Idag avklarade jag backetapperna på 34, 36, 35, 35, 34, 36, 38, 37, 38, 40, 40. Sista delen tog jag det lite lugnare och fokuserade på att hålla ett snyggt löpsteg.
Det är på pigga ben jag springer nu… Men ja har en känning i benhinnorna men jag tror att det är på väg att ge sig nu. Det blir bättre och bättre dag för dag…
För övrigt utlovades en arkeologisk bild över den gamla rodelbanan som går ner för toppen… Jag har dessutom kommit på att det finns en igenvuxen bana på Hökarängstoppen också… Där är det belysning också…
Nere i detta dike kan man skymta träväggarna som utgjorde rodelbanans kanter… Längre upp i skogen finns en större trävägg vid en sväng där rodelföraren åkte upp på… Det var alltså i denna anläggning som Catarina slog sig gul och blå en gång på en friluftsdag i skolan… Enough said…
Idag är det kortbackelöpning på schemat. Det innebär att Högdalstoppen kommer få ett tillfälligt besök av en mystisk figur i konstiga kläder… Fast i området runt Högdalstoppen stryker det omkring konstiga personer mest för jämnan…
Backen jag springer i ligger precis i foten av backen… Mellan lyktstolpen och klottret på asfalten är det 143m… Det är en sjundedels km… Vilket inte alls är en slump… Eller är det det? Jo faktiskt… För när jag sprang första gången var anvisningen att backen skulle ta 30-40 sek att springa. Jag stannade efter 40sek, vilket satte standarden för hur lång kortbacken skulle vara… Jag fick dock problem när kommunen i ett försök att rensa upp på högdalstoppen högtryckssprutade bort klottret på asfalten… (All bråte som ligger i naturen runt omkring, rörde de inte). Men tur i oturen fanns där nytt klotter nästa gång jag ämnade springa där…
Förutom mina backpass så frekventeras högdalstoppen av två andra knäppa idrottargrupperingar… Frisbeegolf och Skateboardsstörtlopp… Klottret på asfalten upplyser nämligen att gångtrafikanter ska hålla till höger… Eller möjligen vänster… Hur som helst gäller det att se upp… På Högdalstoppen kan man se arkeologiska lämningar av en gammal rodelbana… Banan är fallfärdig, men man kan utläsa av lämningarna att det har varit en avancerad anläggning. Tydligen ska det en gång i tiden funnits en slalombacke med lift på toppen men det är inget som man idag kan se något av… Det är som sagt ett veritabelt idrottscenter… Och med jämna mellanrum kommer nya planer på aktiviteter som toppen kan användas till… Hur det än blir så hoppas jag att jag fortfarande kan ta 333-143m i anspråk för min backträning. Min älskade backträning…
Det absolut bästa vore om de kunde anlägga löparbanor i området… Kanske runt en konstgräsfotbollsplan… Jag är full av idéer… Give me a call!
Kategorier: Livet
Placeboeffekt (eller förväntanseffekt) är den del av ett läkemedel eller en behandlings verkan som inte beror på de faktiskt verkande beståndsdelarna, utan som kan hänföras till patientens egna förväntningar på att medicinen och behandlingen ska hjälpa denne att tillfriskna. (källa: Wikipedia)
Hur kan detta kopplas ihop med vilan… Jag vet inte. Det ÄR en krystad titel på detta inlägg… Måndagen är en vilodag. Och man ska se till att man helgar den. Och det lustiga är att effekten av dagens vilodag inte har väntat på sig. Man bör ju känna sig bättre efter vilodagen och inte innan… Men bara det faktum att kroppen vet att den ska få vila gör att den blir piggare redan innan… Skumt va?
Men idag är faktiskt benen piggare än igår innan långpasset…
Veckan kommer att bli lite speciell med torpvistelse och långpass redan på torsdag. Eller, nja, 20km är kanske inte riktigt långpass 
Snacka om ”referensramsförflyttning”… På söndagen är det intervallpass istället. 6*800m. Undrar var jag ska lägga det? Ska jag mäta upp 800m på torpvägen? Eller ska jag ta mig till en löparbana i Valdemarsvik… Jag har varit där en gång tidigare. Det är en trevlig kolstybblöparbana med ogräs på köpet…
Men innan dess, imorgon tisdag, är det dags för lite kortbacke… My favorite!
Om Niklas hade ett fiasko idag, så hade jag ett semifiasko. Men vi tar det från början.
Igår kväll var vi på 50-årsfest hos Görel-älsklingens kusin. Det var mycket trevligt och det blev sent. Jag var väl i säng starx efter kl 3. Sedan var det dags att gå upp kl 7. Knappt 4 timmars sömn är inte den bästa uppladdningen inför ett långpass…
Kl 9 började Alfred Shemwetas föredrag i Aulan på GIH. Han berättade om förberedelser inför loppet. Det var väl inte direkt något nytt som han kom med. Men det var bra som startpunkt för min egen nedräkning.
Passet började, och det kändes faktiskt ganska lätt i benen. Inte mycket besvär av benhinnorna. Det var varmt och i Bergshamra steg Niklas av… Smart gjort.
Vi fortsatte bort mot Sumpan och Rissne. Där tog min kraft slut. Det tog hårt på kroppen att sova så lite. Benen kändes fortfarande ganska pigga men övriga kroppen sa emot. I höjd med Vita huset i Rissne kom jag på den briljanta idén att vila medan resten tog en sväng runt Rinkeby. Lite tidigare hade jag frågat Ledar-Arne om de skulle springa samma väg tillbaka. Det skulle de. Men vad jag itne riktigt tänkte på var att jag naturligtvis skulle stannat där jag frågade. För mellan den punkten att jag frågade och där jag tog pausen hade vi svängt av och där jag satt skulle de inte komma tillbaka till… Vem har sagt att man är smart när man springer, inte jag.
Efter ca 45minuter i solen insåg jag mitt misstag och jag började trava hemåt i egen takt, för mig själv, ensam, mol allena… Jag sänkte farten och tog det lugnt tillbaka. Tillslut blev det drygt 24km för mig på 2:11 vilket ger en snittfart på 5:26 spm.
Det var segt och tungt idag. När jag kom hem var jag helt slut och sov i fyra timmar. Det behövde kroppen. När jag tillslut vaknade gick vi och handlade ingredienser till Karins kycklingpasta med soltorkade tomater. Tack Karin… Very tasty, indeed!
Kategorier: Okategoriserade
Tidigare i veckan skaffade vi nya däck till bilen… Igår skulle jag ta bilen och åka och lämna ett par glasögon till Görel-älsklingen. Men vänster bak var platt….
Nu får jag rota fram reservhjulet och byta däck. Åka till däcksfirman och reklamera… Det tar inte så lång tid… Men fy f*n vad det tar emot… Vilket jä*la bök… But a mans got to do, what a mans got to do…
Kategorier: Livet
Den ganska förhoppningsingivande förkortningen TGIF (eller är det akronym eller nåt?) Thank God It’s Friday passar bra in just nu…
Stressen börjar klinga av då jag är i fas med några av mina projekt i jobbet… Håller en stor presentation om två och en halv timme… Efter det är det helg… Då kan jag stressa av… Jag ska bara avklara följande under helgen. I viktighetsordning… inte kronologisk
Jag har säkert missat sjukt mycket i min lista… Men mellan dessa punkter ska jag umgås med min älskling och ta en promenad i något skogsområde. Kan bli Tyresta Nationalpark… Nu är lunchen snart slut och det är dags att klä på sig projektledarkavajen… I’m dressed for success…
Kategorier: Livet
Dagens pass var en tempodistans över en mil med en tid på 45:30-48:00. Där man skulle starta lugnt och efter 5km skulle farten ha drivits upp till strax under marafart, ca 4:40-fart.
Det hade jag inte en tanke på när jag började…
Jag gav mig iväg på kvällen i långärmad tischa och korttajts. Två km uppvärmning innan farten började… Det gick relativt lätt till en början och jag matade på i runt 4:30-fart och jag kände efter ett tag att det var lite snabbt för benen så jag sänkte farten lite. När jag efter 8km passerade hemmet (tänkte bara att jag skulle ta milrundan och tänkte inte på uppvärmningen) kände jag en lätt panik över allt jobb som ligger hemma och väntar. Så jag steg av och förkortade passet med två kilometer. Benen är inte riktigt pigga… Jag har ont i benhinnorna… och energin var väl inte på topp i kroppen.
Längden blev 2km uppvärmning i 5:37tempo med 138 spm. Tempopasset blev 8,03km med 4:38min/km och 166 spm. Hade jag kört på i samma fart så hade milen slutat på 46:20. That’s pretty okay!
Kategorier: Okategoriserade
Tänk er följande:
Ni har just gått i mål på Stockholm Marathon, den 31/5 2008. Solen skiner och det är ca20grader varmt. Jubileumsmedaljen med Centralstationen präglad på framsidan vilar i en svettig hand. Lyckan är på topp och leendet går från öra till öra.
Ni tar er längs Lidingövägen bort till Östermalsm IP i en strid ström av tysta, nöjda, löpare. Ni hämtar ut er persedelpåse och byter ut det svettiga linnet mot den nyss erhållna finisher-T-shirten. Ni träffar några vänner och nickar nöjt mot andra. Äter tröttsamt på godsakerna som fanns i goodie-bagen. Akta er för yoghurten! Den är lömsk när den är varm efter en dag i solen. Magen vill inte ta emot den. Bullen växer i munnen… Någon skålar med dig i champagne… Du får en sipp. Du är lycklig, trött och hungrig.
Du och några vänner går ner och tar 1:an ut mot StEssingen, där fler vänner möts i en trädgård och du bjuds på en caterad måltid, med Pasta och något grillat. Eventuellt en kall öl. Du får tillfället att i ett hörn av trädgården ta ett bad i en badtunna. Och eventuellt en massage av några massage-elever som satt upp sina bord.
Fler vänner, som du aldrig träffat förut, ansluter till festen och ni sitter nöjda under träden och berättar om era erfarenheter om och om igen. Interna skämt florerar och stämningen är på topp. När kvällen övergår i natt ger ni värden er del för utläggen. Tackar alla nya vänner och ger er av hemåt med ett nöjt leende på läpparna och med medaljen i handen.
Ett, för mig, perfekt sätt att tillbringa tiden efter ett marathonlopp. Jag kommer! Jag tar med Görel-älsklingen och eventuellt Adrian-9. Platsen är Nix trädgård och NI är också bjudna! Och jag räknar med att ni kommer… om än så bara för att äta lite mat och snacka en stund. Ölen är frivillig, men en bra återhämtningsdryck. Jag avslutar med att säga att ”the more the merrier”
Kategorier: Livet · Stockholm Marathon · TSM
C3H6O3 heter den lille rackaren som fräter så illa i musklerna när de får arbeta med för lite syretillförsel.
Mjölksyra är ett mer trivialt namn. Jag har kommit på att jag gillar inte att drabbas av den… Jag gillar inte att bli trött… Jag håller mig gärna under den tröskel varvid den börjar produceras.
Men för att höja den tröskeln så är man tvungen att kliva över den emellanåt. Jag vet att det är nödvändigt ont. Det gör att samtidigt som jag hatar den känslan så gillar jag den. Det är så jä*la skönt att få mjölksyra.
Jag vet alltså inte om jag älskar eller hatar den. Jag är ambivalent… Det borde heta laktatambivalent… Och eftersom jag nyss skrev ordet så finns det… Per definition. I skrivande stund finns inte det ordet publicerat på internet. Men när jag publicerar ordet så spontanuppstår det. Vilken maktkänsla… Jag kontrollerar språket. I’ve got the power!
Kategorier: Livet
Grundlurad! Benen blåste mig totalt. De kändes tämligen pigga och alerta idag och jag hade stora förhoppningar inför kvällens pass.
Men ack vilket rackarns be(n)drägeri!
Kvällen började med fotbollsträning som sköttes så bra av tränarkollegorna att jag tog tillfället i akt att skolka lite. Jag lämnade träningen och stack således iväg på min egen träning. Bestämde mig för att det ändå fick bli kortintervall på Enskede IP, trots allt. Det var ju ganska tidigt ändå.
Uppvärmningen gick tokbra. Benen verkade pigga och farten drevs snabbt upp och sista uppvärmningskilometern gick på 4:48. Härligt… Anlände till EIP efter precis 3km. Stretchade en stund och satte därefter fart på den första intervallen. Efter två intervall var benen helt slut. Det var stockar att springa på. Iterationerna gick på 1:[30, 25, 29, 35, 33, 34, 35, 33, 39, 29]. Det var motvind på upploppet och syran sprutade…
Än en gång vill jag ge en eloge till Hammarby friidrotts ledare och barn. De inte bara låter mig dela banan med dem när de tränar. De ger mig dessutom utrymme att träna ostört. Vilka barn! Vilka ledare! Tack!
Nedvarvningen gick långsamt… Det blev tre långsamma kilometrar hem. Benen var tunga och den märkliga smärtan i underbenet/benhinnan var kvar men av någon anledning påverkar inte den mina intervaller nämnvärt.
Imorgon är det träningsvila, vilket passar utmärkt eftersom jag har kvällsjobb fram till 8-bläcket… Men på torsdag blir det tempopass… Det är 10km som ska avklaras på 45:30-48:00, där man gradvis ska öka farten så att man efter 5km når en fart som är lite snabbare än marafarten. Jag tolkar det till4:40-4:45-fart. Det är ett ganska tufft pass… Men det kan vara skönt att få öka på farten liite mer. Det är ju nu farten ska komma… Och jag hoppas att benen inte lurar mig igen… Jag vill springa fort. I feel the need for speed…
Kategorier: Träning
Det är sällan som jag är mer effektiv än vad jag är idag. Arbetsuppgifterna avklaras på löpande band och punkter på todo-listan bockas av för varje minut. Många surdegar stökas undan… Men hur jag än jobbar på så ökar ändå arbetsbördan. Och andra saker gå fel väg. Är det för mycket begärt att något ska gå enligt planerna?
Ikväll efter jobbet är det fotbollsträning och därefter är det min egen tränings som prioriteras. Det ska tydligen vara kortintervall med 10*400m. Jag vet inte om jag har tid att ta mig till en löparbana för att springa intervallerna. Och att mäta upp en 400m sträcka på en cykelbana och springa fram och tillbaka känns bara sådär kul.
Alternativet, som ändå känns ganska troligt är att jag kör långa backpass. De är 333m långa och i uppförsbacke. Det borde väl rimligtvis kunna jämnställas med 400m på platten…
Jag estimerar att jag kommer att ha avklarat all min träning strax innan 10-snåret. Då är det matintag och sömn som prioriteras. Men eventuellt kan jag ta mig tid att skriva en redovisning av passet… Hursomhelst är det en fulltecknad kväll… I’m a busy guy!
Kategorier: Livet
Strålande!
Solen alltså. Ett underbart vårväder är som är som gjort att springa i. Idag kommer jag inte att ge mig ut. Trots att benen och övriga kroppen är fulla med spring. I eftermiddag kommer mina tummar att vara hårt hållna för Allans skull. Han är ju som bekant i Boston för att springa det anrika loppet. Det är drygt 2 timmar kvar till start i skrivande stund. Jag slår vad om att Allan är skönt laddad och lite buttert asocial nu.
De som har möjlighet, och vill, kan tydligen följa loppet via www. marathonguide.com Eller mer korrekt på www.wcsn.com . Jag kan tyvärr inte. Men ikväll kommer jag definitivt läsa ikapp om loppet… Och kolla upp Allans resultat…
Denna vecka har jag sjukt mycket att göra på jobbet och kommer få jobba en hel del övertid. Det innebär tyvärr att träningen eventuellt blir lidande. Det är INTE bra. Men jag får börja att anpassa min träning efter tidpunkter som jag kan avvara till träningen. Det är ju trots allt de kommande tre veckorna som är viktigast att få till en bra träning. Men även återhämtning.
Jag är inte säker på om det kommer att gå bra. Men jag håller tummarna för det också… I wish I had more thumbs.
Kategorier: Livet
Dagens fotbollsmatch mot Söderkamraterna slutade i vinst för Högdalens AIS P98. 3-1 på en varm grusplan i Bandhagen. Vid sidlinjen stod en nöjd tränare.
Min tupplur gjorde troligen susen. För benen kändes faktiskt piggare än på mycket länge. Lite paradoxalt. Det var ju jättejobbigt mot slutet av TSM-passet. Men på något sätt blev benen piggare av genomköraren. Den smärta jag känt på insidan av underbenet var som bortblåst och trots att det känns att jag sprungit ett långpass så är jag mycket förhoppningsfull inför kommande vecka, som blir lite lugnare. Det blir bara 52km varav 30km blir på långpasset på söndagen. Det kommer att blir rejält skönt… I need that!
Kategorier: Livet
Rejält varmt. Jag började med att klä om till kortbyxor, men hörde någon som påpekade att det kunde bli kallt efter 25km så jag bytte till långa tajts. Det var varmt men inte helt obekvämt i slutet av passet.
På överkroppen hade jag längärmad tischa och väst. Det var lite varmt men passade bra mot slutet..
Passet var planerat att gå upp och runda Rinkeby, men tydligen hade de anlitat en fotograf som skulle stå vid djurgårdsbrunnskanalen så vi var tvungen att springa ett varv på Djurgården. Men vi var aldrig vid kanalen och jag såg ingen fotograf. Känns lite onödigt.
Efter den kortare rundan tog vi rundan upp runt Brunnsviken. Farten låg på 5:15 lite drygt och allt kändes bra. På övre ändan av Brunnsviken började mina muskler strama till och det blev slitigt att hänga med. Benen hade inte den energi som krävdes. Jag öste i mig sportdryck och gelé men det hjälpte inte mycket.
I Hagaparkens entré hade vi avverkat 20km och jag och Karin fattade beslutet att släppa gruppen och springa lite långsammare tillbaka till stadion. Jag kände att jag säkert kunnnat kriga hela vägen i 5:15 fart men då hade nästa veckas pass varit i fara. Vi sänkte farten till 5:30 ungefär och följde den väg som vi trodde gruppen skulle använda. Vi kom in på stadion efter lite drygt 25km och då hade de andra inte kommit dit än. Vi satt och stretchade en stund och efter ett bra tag kom gruppen in efter 29km löpning.
Jag är ruggigt nöjd med att vi tog beslutet att spara ben och kropp. Men missnöjd att vi missade några värdefulla kilometrar. Men det var säkert vettigt att kapa av passet också…
En värdefull läxa lärde jag mig idag. Ät inte Pizza dagen före ett långpass med högre fart. Benen hade ingen kraft. Benen var rejält stumma. Det var rejält bra pass… För efter denna prövning så kommer benen att klara lite mer belastning än tidigare. Gradvis förbättring…
Nu ska var vila en stund innan det är dags att ordna med föräldrafika på fotbollsmatchen. Det blir en timmes ryggläge… Sweet dreams!
Jag har fått nog. Så fort det är ekonomiskt möjligt, flyttar vi från Högdalen. Tidigare har det varit mord och misshandel i Högdalen. Det har jag skrivit om förut om ni kommer ihåg det. Nu ikväll försökte en man kidnappa en 10-årig kille i Högdalen.
Adrian är 9. Teodor klarar av de flesta med sin storlek. Han är 14 år och större än jag. Det kan ha varit Adrian.
Jag står inte ut i gettot längre. Det är inte någon bra plats för barnen att växa upp i.
I just had enough.
Kategorier: Livet
I vår familj har alltid Electric banana band gått varmt. På långpasset i söndags började jag spontansjunga på Byråkratvisan. Det tyckte många var konstigt… De kan ju inte veta att vi pratade om glorifieringen av kontorsarbete. Det var Nix som började med att avslöja att han led av Kontourettes syndrom. Han känner sig plötsligt tvungen att ställa sig upp och ropa kautschuk. Varvid jag började sjunga på ovan nämnda visa.
På en annan del av favoritskivan finns den lite mer kända sången Zvampen. En strof i den texten lyder ” det finns hopp för min kropp…”
Det är däri dagens ämne består. Det FINNS hopp för min kropp. Den är idag mycket piggare än igår. Jag har varit lite tveksam att den ska klara av 28km i 5:15-fart imorgon. Men nu finns det alltså hopp. Det är möjligt att det kan gå. Men då måste jag nog hoppa över dagens pass också.
Benen är tunga idag också för att de ska bli riktigt bra och pigga behövs energi. Jag måste ladda på med kolhydrater. Det har nämligen serverats ganska kolhydratfattig kost och var jag behöver nu är en rejäl laddning pasta. Och eftersom det är jag som sköter matlagningen så är det en lätt match. Det svåra ligger i att hitta på något spännande. Har ni några spännande pastarätter? Dela gärna med er… I’m all ears.
Kategorier: Livet
Jag klarade att vara uppe och jobba/underhålla Adrian-9 fram till kl 16 ungefär. Då tänkte jag att jag skulle vila en stund. Jag la mig på sängen under en filt och vaknade 3:30 senare… Är det ett tecken? Blir min sluttid på maran också 3:30. Jag önskar att jag kunde vara så vidskeplig.
Men Görel-älsklingen sa att jag låg still hela tiden förutom att jag låg och viftade på lillfingret. Det var en tupplur som tydligen var mycket välbehövlig. Det är en trött lekamen man drar omkring.
Såg på TSMs Facebooksida att rundan på söndag mycket riktigt är 28km långt och att det planeras gå i 5:15-fart. Men den är inte inplanerad att gå rundan i Ursvik, som den gjorde förra söndagen. Istället fortsätter vi längs E18 och springer bort och rundar Rinkeby innan vi vänder tillbaka till Stadion. Det blir intressant att se om kroppen klarar av det med tanke på hur trött den känns idag. Men det ska väl fungera det också. Kroppen innehåller alltid mer energi än vad man tror. Problemet är att man kanske övertränar sig. Eventuellt hoppar jag över passet imorgon och vilar upp mig istället.
Ich bin sehr müde, heute.
Sitter hemma idag och jobbar efter som Adrian-9 är förkyld som tusan. Men det är inte koncentrerat jobb… Det kan hända att man råkar ut för ett eldöverfall mitt i rapportskrivandet.
Fire, fire…
Kategorier: Livet
 | robbel på Puh, pust och stön! |
| Masse: War plan | ma… på Rubank | |
 | kolhydrater på Electric banana band |
 | Springpöjken på Kostlära |
 | Veronica Råberg på Tåpass |
Niklas blogg