Come back

Idag (läs lördag) efter en mycket mysig frukost på balkongen med Görel-älsklingen åkte vi ut till Hellasgården. En 3km promenad i solskenet med älsklingen var en perfekt uppvärmning.

Jag har inte sprungit en meter sedan senast jag var ute på Hellas och rullade i blåbärsriset. Knäet har nu blivit smärtfritt och det var dags att se om det skulle hålla att springa på. En come back helt enkelt.

Jag började klockan som vanligt vid tennisbanan och sprang iväg. Jag hade som en plan att om det började kännas i knäet så skulle jag springa femman istället. Men det kändes bra och jag svängde av på milspåret. Benen var lite tunga och det kändes att det var en vecka sen de senast fick springa.  

Efter rundan, gick jag ut på bryggan där Görel-älsklingen som satt och solade och pluggade. Vi tog ett dopp i sjön innan vi åkte hem. Det var riktigt skönt… But quite cold.

Bakfylla

Igår kväll hade vi avtackning av en kollega som slutar hos oss. Med libanesisk plockmat och vin. Och mer vin och ännu mer vin. Det var riktigt trevligt och mycket vin. Nämnde jag att vi drack vin?

Väl hemma somnade jag sittandes på sängkanten (en egenhet som jag utarbetat under flera år).

Imorse, var det jobbigt att komma upp. Riktigt jobbigt.

Efter en stor burgare till lunch börjar äntligen hjärnan komma på rätt plats men jag är fortfarande långt ifrån att vara pigg. Vilken tur att det är en vecka kvar till Stockholmshalvan. I should be sober by then.

Marathonglest

Jag har en fundering. Eller nja, så välformulerad är den inte…

Hur många marathonlopp kan man få in under ett år utan att resa land och rike runt? I år kommer jag precis som förra året att springa två marathon. Men man borde lätt kunna avklara ett antal till.

Inom en inte allt för lång sträcka från Stockholm (nej, jag är inte stockholmifierad och tror att allt kretsar kring Stockholm. Jag råkar bara bo här.) finns förutom det självklara Stockholm Marathon, även Vällingby marathon på tidig vår, Ålandmarathon under sen höst och Månkarbo marathon under sensommaren. Det är ändå fyra maror som är klart löpbara.

Till detta kan man även lägga Växjö och Göteborg i oktober. Heleneholms relativt samtidigt som Vällingby. För att inte tala om alla lopp som går i Skövde. Det finns många tillfällen att springa om man vill. Men ändå är det rätt glest för mig. Varför?

Jag funderar på att jag, under 2009, ska prova på både Vällingby, Månkarbo (om det går igen)… Helst av allt skulle jag gärna åka ut och springa något storlopp som tex Berlin eller London. Men jag misstänker att den ekonomiska budgeten inte räcker för det nästa år heller. 

Nu har jag inte ens räknat med diverse ultror, SUM, LL30 eller Lidingö50k… Då är det ännu fler möjligheter till löpning… Jag tror jag får sätta mig ner efter Åland och strukturera löpningen… Hur som helst har jag som mål att springa fler än två maror under 2009…

Hur tänker ni? What’s your plan?

Skottdrama

Nu har det hänt igen!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3193995.ab

En uppgörelse i undre världen mitt i Högdalen. Vad värre är så håller några av mina grannar att stryka med på kuppen när en kula rikochettar i vår husvägg några meter ifrån dem.

Det är helt sjukt område vi bor i. Ni skulle läsa den lokala tidningen Söderort. Den innehåller bara repotage om brott som begåtts i området. Det är värsta vilda västern här.

Nu gick det lyckligtvis bra. men det kunde gått illa. Eller som grannen sa: ”Det höll på att bli akut blyförgiftning”.

Det är ett tufft och luttrat släkte som bor i Högdalen. We’re badass people!

Ångest

Knäet är i det närmaste bra. Det är bara vissa rörelser som ger en smärta. Som tex att ta på sig strumpan på den friska foten medan man står på det onda benet.

Men den påtvingade vilan ger mig ångest. Ångest att inte kunna springa nästa lördag. Mentalt vet jag att jag kommer att vara hel tills dess men omedvetet ger det mig ångest… Det gör att hjärnan glider in på mörka tankar som handlar om att det är en skada som måste opereras. Och att jag inte kommer att kunna fortsätta att springa mer i hela livet, någonsin. Det gäller att tvinga bort dessa mörka tankar och inte låta de få gro fast.

Att vara skadad för mig är inte bara en kroppslig kamp, utan även en mental sådan. Och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att många får samma apokalytiska tankar vid en skada. Men hur allvarligt är det för er andra? Drar ni täcket över huvudet och går i idé tills skadan är läkt, eller skakar ni på axlarna och går vidare som om inget har hänt? Please, tell me that I’m not alone…

Knärapport

Knäet blir stadigt bättre. Jag har ett sånt elastiskt tubbandage på knäet. Det går bra att gå även om jag haltar. Att gå i trappor är inga probelm heller. Det enda som medför en svårighet är att ta på sig byxorna när man ska stå på det onda benet och trä i det friska. Det görs med en vinkel på knäet som ger en liten smärta. Jag har inga som helst tvivel om att jag kan springa en sväng redan till helgen, men jag ska nog ändå ta det liiite lugnt bara för att vara på den säkra sidan.

Jag upptäckte imorse ett nytt ställer som jag har ont på. Jag har ett rejält blåmärke i ryggslutet. Det måste ha kommit från min frivolt i blåbärsriset. Och det ÄR ett blåmärke och inte krossade blåbär

I övrigt kan jag meddela att jag nu äntligen fått ett nytt ex av RunnersWorld. De är fantastiskt dåliga på att distribuera tidningen till sina prenumeranter. Jag såg den för några dagar sedan i affären och jag misstänkte att min prenumeration gått ut eftersom jag hittade en obetald faktura på förlängning hemma i tidningshögen härom veckan men tydligen hade jag ett nummer kvar på prenumerationen. Nu är det bara att betala fakturan för att få läsa den framöver. Men min marginalnytta (jodå nationalekonomikunskaperna finns kvar) av att läsa den börjar avta… But it’s still worth the money…

I-D-I-O-T-I

Benet skadade foten efter en orienteringstur. Mitt omdöme var hårt och omilt… I-D-I-O-T-I stavade jag till…

Det gamla talesättet ”Somliga straffar Gud direkt” har aldrig varit mer sant.

Igår söndag hade jag planerat in ett dubbevarv på Hellasmilen. Allt var upplagt för en trevlig dag i terrängspåret… Jag sprang iväg men redan efter 2,5km trampade jag på en rot som fick knäet att flexa bakåt och jag stod rejält på öronen. Tur i oturen var det en sträcka som saknade stenar…

Förvirrat satt jag och och undrade vad som hänt. Kände att inget var brutet men såg chockat att jag blödde på hela benet. Men som tur var hade jag landat i ett fullspäckat blåbärsris och benet hade mosat en hel del bär. Jag skrattade lite för mig själv och skulle springa vidare när jag upptäckte att knäet inte bar mig när jag skulle ta ett löpsteg.

Det var bara att halta hela vägen tillbaka till bilen. Smärtan i knäet är diffus. Det gör inte ont på ett ställe i knäet. Bara en allmänn molande värk. Vilket tyder på att det är en blödning och inte något som gått sönder. Jag haltar även idag, men troligen mest för att jag har knäet toklindat.

Nu är det två veckor kvar till Stockholm Halvmarathon och det känns inte som någon större fara med starten. Jag borde kunna ta en löptur redan till helgen… Men detta innebär att jag nog får revidera mina planer och mål för loppet… Idag är jag bara glad om jag kommer runt… I really want that medal…

Claim to fame

Inatt sitter jag bänkad framför TV:n. Då avgörs herrarnas Marathon i Peking (för övrigt vägrar jag säga Beijing. Vi säger ju varken Roma, eller Köbenhavn så varför ska vi använda oss av ett annat namn. De säger ju Ruidian om Sverige…)

Jag kommer sitta med tummarna i ett fast grepp för att heja på vår hjälte Janne Holmén. Som i och för sig tävlar för Finland… Men vem bryr sig. I andra hand hejar jag på Ryan Hall från USA… Hade Haile Gebreselassie ställt upp så hade jag hejat på honom… Men nu håller jag på Janne. För vi är ju nästan kompisar… Det har jag bildbevis för!!!

Det är fotot är taget på Åland i förra året… Ni ser väl hur nära vi är varandra… Vi hade tillochmed bestämt på förhand vad vi skulle ha på oss… Jag är fortfarande lite sur på Janne att han envisades med att ha den vita kepsen.

Hade ödet fungerat på ett lite annorlunda sätt så skulle det kunna ha varit jag som stod på startlinjen i Peking… men jag är inte bitter… Jag känner ju nästan en kändis… This, ladies and gentlemen, is MY claim to fame!

Cykellån

Jag har fått låna en cykel, modell racer, av barnens far. En gammal Nishiki Triathlete… Med punka på båda däcken… Nu sitter jag och surfar runt lite på olika cykelsajter för att lära mig lite om cyklar… Och det enda jag kan säga är;

Oh, shit! Vilken prylsport!

Och vi som klagar på att löpning är en dyr sport… Det första som måste inhandlas är nya däck och troligen slang… Och en pump. För de ventiler som används är skitskumma… Men tydligen finns det en adapter som man kan köpa… Och det är typ det billigaste…

Däcken som sitter på är apsmala… Kan man verkligen hålla balansen med dem? På pedalerna sitter såna gamla läderspännen som man spänner fast fötterna med. Inga SPD-pedaler här inte… (tänka sig att jag vet vad det är!)

Men innan jag kan göra något måste barnens far hitta cykelnyckeln… Och om letandets konstform är ärftligt kan det dröja länge… A long, long time…

Nytt ljud i skällan

Det är nu ett bra tag sedan jag började lyssna på ljusböcker på mina löpturer. Det har blivit millennietriologier, Grisham och ett antal Läckbergböcker. Spännande stunder i löparspåret och på tunnalbanan… Men liksom min ”riktiga” läsning så går det i vågor och nu säger min boklåda att den är full för ett tag framöver.

Nu har musiken återigen tagit plats i min mp3-spelare. Det är nytt ljud i skällan. Detta ska hädanefter bli min melodi.

Det är allt från Högdalens stolthet Thåström till från Merseysidepojkarna… Det mesta på spellistan ger en stark lust att springa, och det fort…

Och nu har jag en jättestor lust att ge mig ut och springa… Men istället sitter man här på jobbet och tjänar ihop till brödfödan. Jag får väl ge mig ut och titta på löparsaker på lunchen för att stilla min värsta löpnödighet.

På inköpslistan inför höstsäsongen står ett par långa tajts och några strumpor. Kanske en långärmad tischa också. Annars är jag faktiskt ganska välekiperad. Fast, det är klart… Ett par nya skor kan man alltid ha nytta av… Man kan aldrig få för många skor… Se bara på Imelda Marcos. Hon hade 3000 par skor… Now, that’s a lot of shoes!

Benhårt

Igår, efter cykelturen hem från jobbet och lite mathandling gav jag mig ut på en löprunda… Det blev en milrunda som stavas K-A-R-A-K-T-Ä-R. Benen var stumma och gjorde nästan ont redan efter 5 meter. Efter 500 meter var det ännu värre och jag funderade på att korta av rundan. Efter 5 000 meter kom jag på att det var närmare att fortsätta hem istället för att vända. Och ändå sprang jag i 5:15-fart. Sista halvmilen var i trans. Benen ville inte springa… Men hjärnan kopplade bort stelheten. En positiv sak med rundan var att pulsen stundtals var mycket låg. Det bådar gott…

Imorse skulle jag återigen cykla in till jobbet… Aj! Det kändes i sadeln att jag cyklade igår. Idag hade jag varit förutseende nog att ta med ombyte och ledigare byxor. Smart!

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag i julklapp gav en startplats i Stockholm Halvmarathon till Bror-Björn. Tråkigt nog kan han inte starta pga jobb och därmed har jag ett startbevis över… Undra i vilket namn jag ska springa? Dagsformen får avgöra… Eller är det någon av er därute som är intresserad av att springa i min brors namn… Billigt, billigt!!! Special price! Only for you!

Frälst

Jag har sett Gud! He´s from Jamaica and his name is Usain Bolt.

TSM och cykel

Igår kväll var det TSM-träning… Kortintervall på vägen ut mot Stora skuggan… 8*70sek… Fy attan vad jobbigt… Trots alla förmaningar att gå ut långsamt fick jag mjölksyra redan efter koordinationsloppen (stridesen). Hade jag tagit det lugnt då så hade de sista två intervallerna varit görbara. Nu satt jag kvar med syramättade ben när alla andra gav sig ut på de sista två intervallen…

Nedtrappningen däremot gick otroligt lätt och det var ca 3km i 5-fart som knappt kändes alls… Märkligt!

På söndag kl 10 är det ett långlopp med TSM-inplanerat. Det är en kortare föreläsning före av Mäster Szalkai… Planerna för rundan är 20km på 100min för 1:30-gruppen. Det är alltså en runda i 5-fart… Det är lite snabbt för mig. Om man ska trappa ner lite och springa med 1:45-gruppen så är det 17km på 100min. Det motsvarar 5:50-fart ungefär. Det är lite långsamt för mig… Dessutom är jag inte säker på att jag kan vara med i första hand… Så varför ödsla energi på det nu?

Imorse cyklade jag in till jobbet… Jag kommer att få träna mycket cykling om jag ska bli en järnman… För det är riktigt jobbigt… Men en mountainbike är inte alls anpassad för att cykla så här… Och sen ska man ha byxor som är tillräckligt rymliga för att obehindrat kunna cykla… Men jag får se cyklingen som en extra vardagsmotionsfettförbränningmojäng och ta det lilla lugna. Men det är svårt att inte trycka på lite extra uppför Götagatan för att köra om några stycken…

Men vänta nu! Det verkar som om jag har lite jä*laranamma i alla fall… There´s still hope!

Lagomlöpare

Det svenska ordet lagom har ju som bekant fastnat i hjärnbarken på det svenska folket. Det sitter fast lite till höger om Jante.

Några få personer i Sverige saknar den defekten. En majoritet av dessa är i Peking just nu. Hur man än vrider och vänder på det så är varken Sanna eller Musse lagom…

Jag har en hemsk misstanke om att jag är en lagommänniska, en lagomlöpare… Jag saknar en drivkraft men känner mig nöjd och lagom. Det kvittar mig lika om jag aldrig blir uttagen till en OS-trupp. Det kvittar mig lika om jag aldrig springer under 3 timmar på ett marathon.

Jag har försökt att, med andra delar av hjärnan, förbikoppla lagomskadan i hjärnbarken och förmå mig att ta fram en ”jä*larnammainställning”. Men det är som förgjort. Jag är nöjd som det är. Och tyvärr är det inställningen att vara nöjd med lagom, som kan tolerera att ställa in träningspass trots att man inte borde. Men dagens TShM-pass ska jag inte hoppa över.

Missförstå mig rätt… Jag älskar att springa. Jag älskar att springa marathon. Men det behöver inte nödvändigtvis gå rasande fort. Jag springer hellre lite långsammare och njuter lite längre än springer fortare och lider mer. Och allt detta finns i min hjärna… Just nu, idag! Imorgon kan det vara en annan inställning… Förhoppningsvis!

Demain il y a un autre jour

Terminsstart

Okej!

Sommaren är över och hösten gör sitt intåg med stormsteg. Barnen börjar skolan och all semester är slut.

Jag funderade på att försöka mig på en rekapitulation av sommaren aktiviteter, men jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag kapitulerar och ser framåt istället.

Träningen är nu för mesta förlagd i diverse motionsslingor runt om Sthlm… Mest i Hellasgården, men nu i helgen var vi på fotbollsläger i Ängsjö i Järfälla. Där fanns ett ”milspår” som jag tog mig runt två dagar i rad. Det var förövrigt det kortaste ”Milspåret” som jag sprungit. Det var bara 9km långt. Kilometermarkeringarna satt uppsatta var 900:de meter. Det är ett otyg med ”milspår” och ”5-km-spår” som är mycket kortare… Det borde utföras en kontrollmätning av motionsspåren i regionen och en korrigering av längderna… Antingen ändrar de skyltarna eller så förlänger de spåren…

Jag har under sommaren blivit rejält sugen på att prova på en triathlon någon gång i framtiden… En Ironman måste jag prova på någon gång… Men först måste jag lära mig simma och köpa en cykel…

Nu i höst ligger i alla fall träningen upplagd för att springa Stockholm halvmarathon, Lidingöloppet och Åland Marathon. Det ska bli rejält roligt… Träningen kommer att ske dels i egen regi, dels med TSM och sedan någon timme tillbaka med IF Linnéa. Jag mejlade Allan och meddelade att även jag kapitulerar för det geniala konceptet med Linnéa… Det är den sociala biten med Linnéa och TSM som framöver kommer att komplettera varandra. Med Linnéa kommer inte TSM-träningarna att kännas så heliga. Jag kommer att kunna planera in familjeaktiviteter på söndagarna också…

På skadefronten kan jag med glädje rapportera att jag inte har några skador eller smärtor att rapportera om… Pepparpeppartaiträ… Touch wood…