Lika som bär

Heeeere’s Masse!

En bild säger mer än 1000 ord…

Scary dudes!

Fighting faces

Vem har sagt att Linnéalöpare inte ger allt på upploppet? Inte jag, i alla fall!
Fighting faces!

Virtual toaster-resultat

Nu så var det klart…

Sämst på att gissa sin tid var Allan som gissade på 3.58.07 men kom imål på 3:04:29. Men grattis ändå. Skönt att benen höll. Bokstavligt talat.

Här är listan:

LL30
Masse gissade 2:48:14 blev 2:54:46
Nix gissade 2:31:27 blev 2:40:00
Johan gissade 2:37:19 blev 2:38:43
Ninni: Gissade 2:30:00 blev 2:31:47
Dagispappan gissade 2:14:59 blev 2:22:28
N’Batha gissade 2:14:20 blev 2:26:21
Henrik gissade 2:58:50 blev 2:53:20

BM
Allan gissade  3.58.07 blev 3:04:29
Mia gissade 3:50:28 blev 3:46:12
Helena gissade 4:45:15 blev 4:36:50
Karin gissade 3:19:24 blev 3:20:01

Winner of the Virtual Toster Contest LL&BM08 is KARIN!!!

2:54:46

Nytt personlig rekord på LL30. Det gamla rekordet var 2:56:29. Alltså hela 1:43 snabbare. Eoner av tid. Jag borde ha gjort ännu större förbättring med tanke på att underlaget förra året var gegga. Då slutade jag på plats 3824. Iår på plats 427. Placeringsmässigt ganska mycket sämre. Den kille som hade plats 3842 iår sprang på 2:51:49. Det skiljer bara 3 minuter.

En rolig sak är att jag vägde 900gram mer när jag kom hem än när jag gick. (Håll det i minnet en stund)

Dagen började med att jag mötte Niklas på Slussen. I Ropsten träffade vi Jumper som förberett sig med tider och matsäck. Vid två tillfällen hejade Jumper fram mig. Andra gången joggade han med mig en bit. Tack för stödet. Det betydde kalasmycket!

På Lidingövallen träffade vi dessutom Niklas gamle kompis Magnus och Niklas farbror. Även Dagispappan dök upp och hälsade.

Efter inlämnandet av väskan gav vi oss bort till Koltorp gärde för starten. Som vanligt blev det lite stressigt att ta sig till starten eftersom toaköerna var så långa. Vi fick besöka skogsbacken istället. På vägen till startfållan mötte vi Ana som följer med resesällskapet till Åland. Trevligt! I startfållan ropar Johan på oss. Det är lite väl tajt med tid. Vi hinner dumpa överkläderna och vänta någon minut innan starten går. 

Starten går och jag känner mig ganska fräsch i benen och lufsar på. Jag gör inga större försök att avancera utan följer i strömmen. Det var ett medvetet val eftersom jag förra året sprang utanför stigen under långa sträckor bara för att jag tyckte att det gick långsamt. Jag hade med mig en sportdrycksflaska i handen för att spara tid i första vätskekontrollen. Tiden flöt på och jag avverkade en mil på 53:07. Det är 44 sekunder långsammare än förra året. Andra milen som är lite mer svårsprungen gick iår på 56:24. Det är 1:36 långsammare än förra året. Men den tredje milen gjorde jag på 1:02:15 iår och det är 3:22 snabbare än förra året. Dessutom gjorde jag den sista ca 600m nästan en minut snabbare än förra året.

Jag spurtade på riktigt mycket bara för att gå under 2:55, vilket jag klarade med 14 sekunders marginal. Och på upploppet stod Catti och hejade… Tack!

Efter målgången grabbade jag lite mat och dryck och gick bort till klädfållorna och hämtade upp mina väskor. Det var betydligt smidigare system iår när man fick hitta sina egna väskor. Där träffade jag även Johan och tillsammans letade vi upp Niklas som redan bytt om.

Hur kändes det då? Allt som allt. (avdelningen för bortförklaringar kommer nu.) Jag började med att jag kände mig pigg i benen. Det var mot slutet som det blev lite kämpigt. Men benen höll ihop bra. Jag räknar inte med några större besvär de kommande dagarna. Magen kändes däst och jag kände en spännande känlsa nästan hela vägen. (inte thrillerspännande utan mer uppblåstspännande) Den känslan och det faktum att jag vägde mer efter loppet än innan tyder på att jag förmodligen druckit för mycket vätska idag. Det är ju nästan lika dåligt för prestationen som att dricka för lite. Får tänka på det. Och lära mig känna hur magen känns.

Lidingöloppets kandidat till Vitual toaster-tävlingen är Johan med 1:24 ifrån sin gissade tid. NiklasN är näst bäst med 1:47 ifrån. Vi får se hur det går i Berlin imorgon. Kommer Johan ta sin andra raka inteckning?  Soon we will have som answers. Good Luck!!!!

Ett ickepass

Imorse packade jag träningskläderna och tog med mig dem till jobbet. Vid elvatiden gick jag till Niklas jobb och klädde om i omklädningsrummet i företagsgymmet. Tanken var att vi skulle ge oss ut på en kortare löprunda i väldans låg fart. Nu blev det så. Men ändå inte.

Eftersom min klocka låg kvar på jobbet så fick jag ingen mätning på tiden och längden. Vilket i min värld gör att passet inte riktigt räknas som ett riktigt pass. Ett ickepass.

Enligt Niklas klocka sprang vi strax under 5km runt ett soligt Skeppsholmen och Kastellholmen. Fantastiskt skön joggningsrunda. Niklas puls låg under 145 hela tiden, vilket skulle motsvara 155spm hos mig. Passets syfte var att få en genomblödning i musklerna och det uppfyllde sitt syfte.

Efter passet gick vi upp i företagsmatsalen och åt lunch. För mig startade kolhydratuppladdningen där med mycket ris, bulgur och ostkaka. På vägen tillbaka till jobbet stannade vi till på godisavdelningen på NK och fyllde på kolhydratlagren med lyxgodis…

På eftermiddagen hade vi möte och mer godis. Efter mötet serverades svenska färska kräftor. Fantastiskt gott men inte så mycket kolhydrater. Men som tur var så hade min älskling lagat en gryta med ris när jag kom hem. Mycket gott och välgörande.

Imorgon är det dags för en sväng ut till Lidingö. Nummerlappen ska hämtas upp och den sista fasen i uppladdningen inledas. Det är då jag räknar med att bli semiautistisk. Att gå in i den näst sista fasen.

Bacillskräcken är nu så svår att jag inatt kommer att sova i Adrians rum eftersom Görel-älsklingen har lite ont i halsen och håller på att bli jätte förkyld. Hon försöker att hejda förkylningen fast med Baileys istället för whiskey. För whiskey är inget gott och gör ont i halsen att gurgla sig med.

You’ve got to love that woman…

Populism

Allmännheten vill att jag ska skriva om något annat än baciller… Och som den populistiske sell out jag är så gör jag allt för allmännheten.

Nja, inom vissa ramar vill säga. Jag skulle aldrig ta betalt för att skriva om något, som Blondinbellan gör… Eller, jo förresten… Ingen har bara erbjudit mig pengar… Jag skulle nog ta bra betalt för en exponering av ett varumärke… Eller, nja. Jag skulle göra det för en billig penning också…

Jag är ju konsult. Jag gör allt för pengar…

If there only was another word for people who sell themselves…

Bacillskräck

Den antar nya dimensioner. Idag hade jag ett kundmöte och efter att ha hälsat på deltagarna berättar den ena att vederbörande var ruskigt förkyld och att hon borde i princip ligga till sängs. 

Huuuu…. 

Jag hade sån lust att direkt springa och skura händerna… Att ta någon i hand när man är förkyld och berätta det efter borde vara lika stor no-no som att nysa rakt ut i luften. 

Jag kommer från och med nu att ösa i mig vitlök och Kan Jang och allt annat som kan mota Olle i grind…

Jag tänker inte bli sjuk. No way, José!

Morgonjogg

Idag är det mycket roligt att göra på jobbet och jag hinner inte tänka till den där minuten för att skriva något fyndigt och intressant. Men vill ändå passa på att berätta att jag sprang 9,7km in till jobbet på 52 minuter ungefär med en snitt puls på 155spm. Benen var lite tröga men vaknade såsmåningom. 

Nu återstår bara en lättare jogg på torsdag. Kanske en lunchjogg med Niklas. Vi får se.

That’s all I have to say about that!

Hard core hill

Planen, som formulerades för några dagar sen, stipulerade att dagens pass skulle bestå av kortbackelöpning. Så blev det också. På sätt och vis.

Lite stel i benen efter gårdagens tempolöpning vobblade jag bort mot Högdalstoppen med gott självförtroende. När jag närmar mig backen hör jag, ”Hey, watch out for the skaters! Keep to the right, please” Det betyder att de coola grabbarna åker störtlopp ner för backen på skateboard…

Jag som nyss kände mig så överjä*ligt tuff hade reducerats till ett litet joggande miffo som skulle hålla undan för skejtarna…

Snabbt anpassade jag mig till situationen och bedömde att min backlöpning på mitt vanliga ställe inte skulle funka… Vad gör man då? Jo! Think outside of the box… Kliv utanför de upptrampade stigarna… Spring backintervallerna i obanad terräng uppför toppen.  Ni som vet hur brant de första fem metrarna på abborrbacken är… Denna brant fortsätter… Mina intervallers längd anpassade jag till 50m. Tio intervaller. Det innebär tio gånger uppför och tio gånger nerför… Nerför är minst lika jobbigt för benen. Men pulsen sjunker… De tio iterationerna blev 22, 24, 21, 25, 26, 24, 24, 27, 27, 26 sekunder. Det gör ont… Jag sliter som f*n…  Återigen hade jag blivit en bad-ass-löpare som skejtarna storögt beundrade. (eller vad de nu tänkte) Självförtroendet återställt…

Passet blev kort idag. Hade inte riktigt tid för en lång uppvärmning och nedvarvning. Bara de 750metrarna till och från backen fick räcka… Men det var riktigt tryck i benen.

Imorgon bitti ska jag springa in till jobbet… Det är nästan exakt en mil. Det kommer att gå liiite långsammare än i går. Jag räknar med att hålla 5:30-5:45 min/km. Det är återhämtningslöpning som är syftet med passet. It will be a nice morning jog.

Virtual toaster contest

Det finns legendariska sportpriser…

Sir Stanleys pokal i NHL.

Fotbolls-VM pokalen

The claret jug i British Open 

Och nu även…

The virtual toaster… 

Inristad i plåten är förevigt:

Karin: SM08
Johan: StHM08

Nästa tävling börjar nu! En kombo… LL30 och Berlin marathon.

Place your bets!

Milsprutt

Den minnesgode kommer ihåg att planen för helgen var att springa en semisnabb milrunda i lördags, efter kalas och städning och sedan vila på söndagen. Nu var mina energier helt dränerade i lördags och jag stannade hemma och lagade lite mat stället. För idag var det dags för bowlingfest mest syster-Agnetas familj. Vi bjöd på pajlunch före bowlingen och glass&kladdkakefika efter. Roligt och gott…

Efter bowlingfesten åkte vi och tittade på när fotbollslaget drog 1-1 mot Reymersholme… Sällan har killarna gjort en bättre match…

Efter matchen var det så äntligen dags för den semisnabba milen… Men det blev liite snabbare är semisnabbt… 4:36-fart vilket ger 46:04… Snittpulsen var 165 spm. Nu tog jag ett par ofrivilliga pauser. Sanitetsinrättningen på Shell fick en snabbvisit bland annat. Men om man har överseende med det så tror jag att jag idag har satt ett PB på milen.

Det är annars ganska typiskt. Jag har ofta satt personliga rekord veckan innan ett lopp… Hade jag haft PB-tankar så hade jag nog satt mer sprutt på benen för att ta mig under 46 under sista kilometern.

Det är skönt att veta att det finns lite fart i benen och att jag springer helt utan smärtor… pepparpeppartaiträ. Jag undrar vad jag ska hitta på för att baissa inför LL… Men det känns onekligen väldigt bra. When something seems too good to be true, it usually is.

Kalasförberedelser

Imorrn är det dagen K… K som i kalas. Det är Adrians tioårskalas. Han fyllde i och för sig i somras. Men stackaren fyller oftast när vi är på torpet och har därför inget kalas för sina kompisar här i stan på sin födelsedag.

Imorgon har så dagen kommit för att fira honom igen. Vi har bokat en lokal som vi ska ha kalaset i. På kalaset ska vi bjuda på varm korv och glass, kladdkaka och bullar. Dessutom kommer det att finnas både chips, godis och popcorn att mumsa på. Det blir två och en halv timmars ös… 30 stycken 10-åringar som verkligen kan konsten att släppa loss…

Efter kalaset och städningen kommer jag att vara helt slut, men jag ska verkligen göra allt för att kunna komma iväg på en löprunda. Det är en mil i liite snabbare fart som jag tänkte genomföra. Gärna runt 4:50-tempo tror jag… Vi får se… Det beror som sagt på hur slut jag kommer vara och vilken runda jag tar. Jag kanske inte ska sätta några större förhoppningar. Jag ska nog vara glad om jag kommer iväg överhuvudtaget. Just nu vill jag bara gå och lägga mig. Men först ska jag göra lite snyggt i köket. Det finns inget härligare än när man kommer ut i köket på morgonen och det är fint och skinande på diskbänken… Am I right?

Älgande

Ikväll var det ett fasligt älgande i spåret i Hålliformtorpet i Högdalen. Inte bara jag som älgade omkring så flisen yrde utan även en yr älg som jag råkade skrämma upp och som stressade iväg över vägen. En stor älg mitt i förortsdjungels minsta lilla skogsdunge.

Men vi börjar från början och passet började med 2,5km uppvärmning som råkade gå i 5-tempo… Det är väl lite onödigt snabbt för en uppvärmning. Speciellt innan ett kvalitetspass.

Sen var det dags för terrängintervallerna. Det var tänkt med 6×800meter med en minuts ståvila mellan. Men efter tredje intervallen kände jag att syranivån inte sjönk tillräckligt mycket och vips lade om passet till 2×3x800m. Alltså två set om tre intervaller med en minut mellan intervallerna och 3 minuter mellan seten. Korvspad?

Intervallen blev nu inte 800m. Jag hade helt glömt bort att det är lite längre. Det är ca 830 meter runt dungen som egentligen är mer ett berg med träd på än något annat. Det är både lite nerför och lite uppför vilket gör att det inte alls är speciellt platt. Flisen som de la på i somras är fortfarande väldigt mjuk och består av ganska grova flisor. Det gör att det känns svamping att springa på och lite ojämnt.  

Tiden på intervallerna låg på 3:[43; 47; 51; 52; 50; 58]. Precis samma mönster som tidigare intervaller… Alldeles för snabbt i början… Men det är ändå en fart på 4:30-4:40min/km på ett ungefär.

Benen var tunga idag. Mina vader var riktigt stela och tillochmed med en tillstymmelse till träningsvärk. Jag tror att det har att göra med att jag under passet igår försökte att springa mer på framfoten. Om det är så, så är det väl positivt att jag har lite träningsvärk… Det innebär att musklerna blir starkare… And that has to be a good thing…

Magstöd

Igår var det en kortare runda enligt planen. Det var en drygt 8km-runda med extra tryck i backarna som ingick i planen. Jag gav mig ut tämligen direkt efter att jag kommit hem från jobbet. Energinivån är väl inte riktigt på topp, men det gick förvånansvärt lätt. Benen var pigga efter två vilodagar. 

Jag studsade iväg och lät farten vara ganska hög. Det kändes riktigt skönt att bara mata på och jag väntade bara på att benen skulle börja tröttna. Men inget hände. Passet skulle kunna benämnas som ett fartlekspass. Jag ömsom tryckte på och ömsom tog det lite lugnare. Allt för att simulera en terrängrunda. 

När jag hade en och en halv km hem släppte jag på och sprang i en hög men kontrollerad fart. Det blev 4:30-fart ungefär. Riktigt skönt. 

Jag har någonstans läst någon som rekommenderade att sluta varje pass med en fartökning. Det har jag gjort nu på senaste tiden. Det är framförallt väldigt roligt… Om det ger så mycket vet jag inte. 

Jag har ju nästan alltid sprungit med mitt vätskebälte. Det har gett mig ett stöd om magen som har varit skönt emellanåt. De få gånger som jag inte använt vätskebältet har det tomt… Men nu börjar jag allt mer och mer vänja mig av med vätskebältet. Det är trots allt något kilo extra som man släpar på. Och att ha vätska med på ett så kort pass som 8km är onödigt. Den enda nackdelen med att inte ha med bältet är att jag inte riktigt vet hur jag ska få med mig mp3, nycklar, nödlandningspapper och telefonen. Jag måste prioritera… 

Ikväll är det 6*800m terrängintervaller som är inplanerade. Innan dess tar jag nog en sväng som uppvärmning. Jag har ju sån tur att jag bor 200m från terrängspåret i Hålliformtorpet. Det är bara 800meter runt spåret. Ett långpass där blir väldans enformigt men det är utmärkt för intervaller… Nu har de dessutom lagt ny flis i spåret och uteliggarna/socialt missanpassade har flyttat någon annnastans så det är klart löpbart. Men jag rekommenderar ändå ingen att springa där när det är mörkt. Welcome to the jungle…

Kras

Strunt är strunt och snus är snus.
Om än i gyllne dosor.
Och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. 

En vacker dröm som gick i kras. 
En illusion som brast. 
Ty rosor i ett sprucket krus kan vara utav plast.

 (Tage Danielsson) (den enda dikt jag kan utantill)

Jag hade en vacker dröm… En plan… Men precis som Baldriks planer gick även min i kras.

Det som krasade min träningsplan var två stycken föräldramöten på skolan som inte fanns i min kalender. När klockan var nio kom vi hem igen och det kunde vara dags att ge sig ut på backpass slog hungern och tröttheten på. Backpasset blev därmed strucket… 

Det är farligt att försöka ta igen förlorade pass… Så jag stryker backpasset. Istället tänker jag lägga dagens 8km-pass med några elaka backar… och trycka på extra i dessa… 

You have to adapt to reality…

Tips för den GPS-sugna

Inwarehouse säljer GF 405 för 2990:-

http://www.inwarehouse.se/k/ki.aspx?sku=351805

Eller en GF 305 2350:-

http://www.inwarehouse.se/k/ki.aspx?sku=319970

It’s a nice price…

Baldrikplan

Seeeega. Det var benen efter helgens turer på Lidingö. Inte ont någonstans (pepparpeppartaiträ) men trötta och stumma. Gårdagskvällen ängades på att ligga i sängen och titta på film. Det kändes jättedekadent att göra det på en måndag.

Ikväll tänkte jag försöka mig på ett kvalitetspass. Jag tror bestämt att jag ska ge mig upp på högdalstopparna och ge mig lite kortbackelöpning. Det var längesen sen senast. (Vilken rolig mening. Innehåller sen sen sen) 

Det är nu dags att köra kvalité… Få lite snabbhet i musklerna. Jag kanske till och med ska göra lite core-träning. Men det är lite mer osäkert. Vi får se…

Planen är att under veckan köra kortbacke idag, en 8km lättdistans på onsdag. 6×800m-terrängintervaller på torsdag. Vila fredag. En semi-snabb milrunda på lördag och vila på söndag.

Under nästa vecka tänkte jag köra backe på måndag. En morgonjogg till jobbet på tisdag. En lugn 8km på torsdag. På lördagen är det Lidingöloppet…

Se där… Det var väl inte så svårt att göra en plan… Eller som Baldrik alltid sa; ”I’ve got a cunning plan”

Sistatvåmilen

Igår var det ännu tidigare morgon. Samma drill som på lördagen. Kl8 mötte jag och Niklas upp med Johan, NiklasN och Marco. Fem löpsugna killar som fick bryta sig ut från Lidingövallen för att ta sig till löpspåret. 

Benen var tunga efter lördagens tur runt första milen. Det kändes nästan som om det aldrig skulle gå att genomföra träningen. Alltefter som kilometrarna tillryggalades blev benen piggare. Men lagom till Grönsta gärde började det gå segt igen. Där vek Marco av och vi andra fortsatte. Det var en mil kvar och de många småbackarna började ackumulera mjölksyra i musklerna. Det gick segare och segare. 

Vid Abborrbacken gick jag upp… Det var oerhört nyttigt att se backen. Den är inte så farlig. Det är första tio metrarna som är branta. Sen är den mest lång. Och när jag gick upp och de andra sprang så skillde det inte så många sekunder. Men jag hade säkert mindre mjölksyra i musklerna. Men de fick å andra sidan stå och vila några sekunder. 

Den andra ganska tuffa backen under den andra milen är golfbanebacken. Den är väldigt mycket WYSIWYG. Den slutar där man tror. Det är en psykologisk lättare backe, även om den nästan är lika tuff som Abborren. 

När man är upp för den backen så är det i princip nerförsbacke hela vägen till mål. Det är skönt! Igår var det väldigt tomt vid målområdet. Ingen medalj, ingen speaker, ingen godispåse. Passet blev exakt 22km från kyrkviken till Grönsta gärde. Det intressanta var att halvmaran passerades strax under 2 timmar igår… Det är inte illa pinkat hur som helst… Visserligen tog vi några pauser (vilka inte räknats in i tiden) men det ska inte spela så stor roll.

Slutsatser av helgens hantverksrundor blir att det är ett tufft lopp. Det är dessutom mycket beroende på vädret. Är det torrt och fint så kan det gå fort. Men minutrarna rinner iväg avsevärt om det är gyttja och gegga som man springer i. Så målsättningen för loppet är nästan omöjlig. Men jag ska under 3 timmar i vilket fall som helst och i bästa fall ner mot 2:40. 

Min taktik blir att ta det lugnt i backarna under den första milen. Bara för att man orkar trycka på då så är det smart att ta det lugnt för att spara musklerna till sista milen. Och när man är vid Abborren kan det vara smart att gå den första delen av backen.  Och dessutom är det smart att inte släppa på allt i utförsbackarna (som också är branta) det tar på låren också…

Lidingöloppet och jag kommer nog aldrig att bli ett kärlekspar. Därtill är hon alldeles för jobbig. Men jag kan inte hålla henne ifrån mig. För hennes medalj är alldeles för snygg för det… Gärna pension, men först en rejäl medalj…  

(se där en svensk avslutning)

Lid i natt

Tidigt. Mobiltelefonen hoppar runt på nattduksbordet, ivrig att jag ska komma upp. Klockradion visar 08:00. Frukost och tandbortsning. Påklädning av löparkläderna som jag kvällen innan lagt ut i vardagsrummet bara för att inte väcka Görel-älsklingen ur hennes skönhetssömn.

Bilresa till StEssingen för upphämtade av Niklas. Ringer när jag står på gatan utanför. Lille P är den ende som hör telefonen och svarar. Han tror det är morfar som ringer. Men vägrar lämna telefonen till pappan.

På Lidingö parkerar vi bilen nedanför Lidingö kyrka. Bra parkering. Gratis och tom. En bra kombo. Ombytet på parkeringsplatsen går smidigt och vi ger oss iväg till Kolgärdet för att starta. Det var inte fullt så mycket folk där idag.

Passet var riktigt givande. Inte kanske så mycket för att man blev så mycket snabbare. Snarare mer taktisk. Det är inte värt att ta de första backarna riktigt så snabbt som man kan. Det ger bara mer syra senare och de 10-talet sekunder man missar har man igen många gånger om.

På http://se.running.adidas.com/lidingoloppet.asp kan man följa banan via video. Varningen för sjösjuka ska man inte ta för lätt på. Den är bra att titta på för er som inte har möjlighet att ta er ut på ön för att reka i verkliga livet. Man får inte någon känsla för hur brant det är på filmen.

På eftermiddagen har jag tvättat Teodor-14s basketlags svettiga matchställ och rensat i Adrian-10s garderob. Huslig värre.

Imorgon är det dags för att ta re resterande 22kilometrarna av banan. Då är det ännu tidigare. Imorgon ska vi ses på ovan nämnda parkering kl08:00. Jag hämtar Niklas 07:30. Jag går upp 06:30. Inte alls sovmorgon. Det finns nördar. Och så finns det såna som vi. Pushing it one step further.

ps. Jag antar att jag försökte mig på att få fram något fiffigt med Lidingö och Rid i natt… Men rubriken missade helt texten. Nåja, det kan inte blir rätt jämnt…

Rubank

En rubank är en sorts hyvel. Ett ord man sällan använder sig av. Jag har nog aldrig använt oss av det ordet i vardagligt tal. Men jag har använt det i slöjden. Tror jag…

Nu vill jag ha en träningsmässig rubank. Jag behöver hyvla min löpning. Låt mig förklara!

Jag har under mina marathonlopp haft samma utveckling. Farten har hållt i under drygt en halvmara. sedan har det gått stadigt utför. Se bara på denna bild över kilometertiderna från Stockholm marathon i somras.

Nu vill jag alltså ha en rubank som hyvlar bort den delen av staplarna som finns inom rutan. Jag gjorde en liten omräkning av vad min sluttid skulle bli om jag lyckades hålla min fart under ett helt lopp. Det skulle motsvara 3:45 istället för 4:03… Nästan 20 minuters skillnad.

Vad skulle rubanken bestå av? När jag tänker på det så kan jag komma på två saker som skulle hjälpa enormt. Styrketräning… och Viktminskning…

Det är och kommer bli två förändringar i mitt liv som som tar tid och mycket kraft, mest mental kraft. Det är svårt att stå emot den goda blåbärslängden till kaffet. Det är svårt att hålla igen på pastan. Det är lätt att överdosera maten. Det är lätt att hoppa över att göra core-övningarna. Jag måste få rutin på det… 

Under hösten är har det florerat diverse utmaningar i bloggosfären. Både plankan och armhävningar… Jag har medvetet struntat i dessa bara för att jag vet att jag skulle vara riktigt dålig på dem. Det är väl samma flyktmekanism som hindrar mig från att rulla ut platesmattan och göra övningarna…

Man ska ju sätta upp mål i en strävan. Jag vill väga 75kg (ca 10kg mindre) på maran 2009. Det borde inte vara något problem… OM jag bara kan hålla fokus tills dess. Om jag inte klarar av det så får jag väl ta ett lån och fettsuga mig… Is that cheating?