Däcksbyte

Hysterin inför stundande snöovädret tvingade ett stort antal bilister att söka sig till däcksverkstan imorse. Jag trodde att jag var smart som åkte dit en stund innan den öppnade. Det var 200m bilkö. Pensionister som är livrädda för att åka när det är halt. Jag har svårt att tro att dessa bilister ska åka ner i smålandsskogarna i helgen. Det ska jag.

Jag åkte hem och bytte mina däck själv. På egen hand. I regnet. Det är tur att man är ung och pigg. För det är ingen dans på rosor att byta däck. Det är nästan så att det räknas som alternativträning (i ordets ursprungliga betydelse). Eller kanske rent av Core-träning.

Mina löpmuskler har vilat ordentligt nu. Jag känner ingenting av maran. Jag vill springa igen. Mycket och snabbt. Jag är sjukt sugen på att träna igen. Riktigt peppad, men jag ska försöka hålla mig i det längsta. I need the rest!

Den grå vardagen

Tro inte att det är postmarathondepressionen som slagit till. Nejdå! Inte alls! Jag är pigg och glad och har det känns inte att jag sprang ett marathon för några dagar sen. Jag står med gapande mun över återhämtningshastigheten. 

Nejdå, den grå vardagen är hur dagen ser ut nu. Det är grått ute. I mörkret är alla katter gråa, säger man ju. Det är förvisso ljust ute, men de klara höstfärgerna är inte så klara när det är disigt och mulet. Om man skulle se på hur man upplever ett pass så tror jag att ett träningspass i klar höstluft med strålande solsken skulle ge högre halter av lycka i blodet än motsvarande pass i disigt väder. 

Jag älskar hösten. Det är faktiskt min favvoårstid. Men mina höstminnen är av klara höstfärger, inte av dis och gråhet. Så när det är sånt här väder så känner jag mig lite lurad. Var är MIN höst?

Nu kommer en långhelg med stormsteg. Mycket tid kommer att spenderas ute. Jag hoppas att det klarnar upp tills dess och att det inte snöar och dummar sig. Jag hoppas således att SMHI har fel. Senast jag hoppades det så blev jag besviken, för de hade rätt på pricken… Det är svårt att gräva land om man måste skotta fram det först. Twice the effort, half the fun.

Fotominne

Här kommer ett bildalbum från helgens bravader!

Åland Marathonresan

Enjoy!

Epilog Åland Marathon

Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer som kommit efter loppet. 

Hur känns det idag då? Så här två dagar efter loppet. Den postmarathon depressionen som tidigare infunnit sig efter loppen har inte visat sitt fula ansikte denna gång. Jag är fortfarande rejält nöjd med mitt lopp och längtar till nästa. Om det blir Stockholms marathon eller Vällingby marathon vet jag inte än. Men mycket lutar åt Vällingby. Mest som ett långt långpass i komfortfart. Om det blir Vällingby eller inte beror på hur det känns då och hur det passar in med övriga aktiviteter.

Idag är kroppen trött. Benen är piggare än efter tidigare lopp. Men mage och ryggmuskler är trötta. Två nätter i rad har jag sovit upp emot tio timmar. Men jag är ändå trött i kroppen. Men jag räknar med att det mesta har släppt tills i morgon.

Det känns som om loppet var det kortaste marathonloppet som jag gjort. Det kändes mer som en halvmara. Det tror jag beror på att tiden gick så fort med musik i öronen. Det var nog också det första marathonlopp som jag inte gick någonting. Jag gick som längst fem-sex meter vid några vätskestationer men i övrigt var det löpsteg. 

Nu blickar jag framåt mot vintern och våren. November kommer att vara väldigt lite löpning. Mycket fokus på viktminskning (notera att jag inte kallar det bantning). I december kommer löpningen sätta igång igen. Under vintern blir det mycket långa pass. Ofta in till jobbet på mornarna. Med TSM och på egen hand. Ett mål under vintern blir att nå en bra viktnivå för att må bra och ge mig själv förutsättning att tillgodogöra mig min träning. 

Ikväll kommer ett bildalbum från helgens resa att publiceras. Tills dess får ni hålla till god med Tones bild på mig från direkt efter målgången.

Precis så här känns det att springa ett marathon. Now you know! 

Åland Marathon del2 (Tävlingsdagen)

…Dittills hade jag och mina följeslagare haft en härligt skön tur och och en härligt skön natt och allt hade känts perfekt. Jag sträckte på mig och gick fram till hotellfönstret och tittade ut. Skräckslagen ryggade jag tillbaka! Det var det värsta monster jag någonsin hade sett… (Tildos ord) 

Det var verkligen så. Monstret utanför fönstret var regnet och blåsten. Tegelpannorna smattrade på taken. Jag hoppade i lite kläder och gick ner för att äta frukost. Vis av erfarenheten från förra året tog jag lugnt med maten. En portion korngrynsgröt och lite youghurt och müsli och ett ägg fick räcka. Jag ville inte fylla på för mycket, allt för att undvika nödlandningar under loppet.

Efter frukosten gick vi upp för att göra oss redo för loppet. Den outfit som jag visade upp innan helgen visade sig vara alldeles för kall. Istället så vi ut så här: Foto: Daniel Eriksson Ålandstidningen

Jag hade alltså långa tajts och väst istället (jag är nr87). Och dessutom en buff från Linnéa på huvudet. Kanonskön.

Startskottet gick och vi stack iväg. Ganska snart stack Niklas och Johan iväg men min fart var ändå ganska god. Benen var pigga och troligen var det rätt mycket medvind så milen passerades efter exakt 50minuter och halvmaran efter 1:46:02. Det är endast en minut sämre än mitt personbästa på halvmaran. Dessutom är det årsbästa med drygt fem minuter på distansen. Mitt på vägen stod kon som rundades. 

Från att ligga ganska komfortabelt på farter runt 5:05min/km sjönk farten till 5:30min/km i motvinden. Det var bitvis väldigt blåsigt på vägen hem. Och trots detta kändes det väldigt bra och lätt. Men benen ville inte springa. Det gick saktare och saktare för varje kilometer som tillryggalades. Jag fokuserade på att känna mig lång när jag sprang. Allt för att hålla upp tekniken. Men det var svårare och svårare ju längre tiden gick. 

Eftersom vägbanan lutar för att regnet ska rinna av så blir det en lite snedbelastning i ryggen som jag försökte att minimera genom att springa ute i vägbanan så mycket som möjligt, vilket kan ses på detta foto. 
 Foto: Daniel Eriksson

Här kan man skymta mig bakom det brittiska paret. (Jag slog honom, men inte henne). 

Efter 33km, strax efter Svinryggen, högg det till i höger baklår av kramp. Jag var tvungen att stanna i 20 sekunder och stretcha. Och efter det så hade jag lite känningar men krampen kom inte tillbaka, lyckligtvis.

Tidn gick och tillslut började Mariehamn att närma sig. Jag hade länge legat på en sluttid som skulle bli 3:47, men sekundrarna blev minutrar och tillslut klev jag in på Wiklöf arena och möttes på upploppet av Adrian-10 och Karin som hejade. Klockan stannade på 3:55:18. Pusskalas med Görel-älsklingen och snack med alla andra utbröt på innerplan. Jag tog min medalj och gick för att klä om. På vägen tog jag lite sportdryck för återhämtning. 

På vägen tillbaka till hotellet sade tillslut magen ifrån och sportdrycken fick vattna en buske. En omväg runt Gallerian i Mariehamn på väg till båten gjorde gott för benen. På båten gick vi direkt till bastuavdelningen för bastu och bubbelpoolsbadande. Det var oerhört trevligt och välgörande för benen. 

Middagsbuffén var sedan mycket välsmakande och trevlig. Fast vi blev utkörda lite väl tidigt tycker jag. Efter buffén blev det dags för den sedvanliga taxfreeshoppingen innan vi gick ner till hytterna för att vila en stund. 

Efter vi kom hem slocknade vi alla tre ganska tidigt (kl21). En fantastiskt trevlig helg var till ända. En succé för resedeltagarna, med två segrar, en tredjeplats, en fjärde plats, två sjundeplatser och en elfte plats. Ett antal personbästanoteringar och många, många skratt. Tack för sällskapet! Let’s do this again!

Åland Marathon del1 (Resan dit)

Tidigt, tidigt ringde klockan. Jag, Görel-älsklingen och Adrian-10 tvingade oss upp för att göra oss redo att åka in till båten. Det var mörkt och kallt. 

På termlnalen mötte vi resterande resesällskap och vi embarkerade båten och intog våra hytter. Det var riktigt skönt att ha hytterna att kunna lägga sina saker i. Därefter gick vi ut en sväng på däck för att se på utloppet från Stockholm. Det blåste kallt och vi gick snabbt in i caféet där barnfamiljerna hade ätit frukost. Vi satt där ett bra tag och pratade och peppade varandra. 

När det sedan var dags för lunchbuffén så fick vi ett fint bord med utsikt över skärgården. Det var en mycket trevlig lunch. Till slut var vi framme i Mariehamn och vi knallade iland och hela vägen till Park Alandia hotell. Ett bra hotell med fina rum. 

Efter incheckningen gav vi oss iväg upp till Wiklöf holding arena för att hämta ut nummerlapparna. Åter på hotellet gick vi ner i relaxavdelningen och bastade och badade i poolen. Det var ett skönt, mysigt och avkopplande bad. Middagen efter badet var god och trevlig. Jag åt ett vildsvin. 

Kvällen blev tidig och vi kom i säng riktigt tidigt. För säkerhets skull hade vi beställt väckning av receptionen för att gardera oss mot att vi räknat fel på tidsomställning, vintertidsomställning och mot telefoner som ställer om tiden själv. 05:45 ringde väckarklockan och 15 sekunder senare ringde receptionen på telefonen. Rise and shine, sleeping beauty!

3:55:18

Nytt personligt rekord på maran! Elfte plats i H35. Jag vände runt kossan på 1:46:02. En minut från mitt personliga rekord. Det gick med andra ord fort dit. Sån var medvinden. Sen rundandes konen och farten sjönk från 5-tempo till 5:30-tempo direkt. Senare tog vinden ut sin rätt och det gick långsamt.

Jag är ändå grymt nöjd. För jag vet att jag gav allt. Så mycket att magen sa ifrån efter målgången. Nu sta jag gå och lägga mig. More to come tomorrow. Stay tuned

Dagens outfit

Nja! Söndagsförmiddagens outfit snarare.

Om vi börjar nerifrån. Ett par Reebok Premiere Trinity KFS som väger 333gram. Strumporna är ett par knälånga X-socks med kompression. På benen ett par Newlinetajts. Unders på överkroppen en Nike compressiontröja. Utanpå det en Linnéatischa av märket Newline med sponsortryck från Länsförsäkringar Stockholm. På höger handled en Garmin forerunner 305. På händerna ett par svarta bomullshandskar från Clas Ohlson. I halskragen sitter en Ipod shuffle som matchar IF Linnéas gröna färg.

Nå vad tror ni? Am I dressed for success?

Nyekiperad

Äsch! Så spännande var det inte. Det nyinköpta plagget för dagen är ett par svarta arbetshandskar för 10:- på Curt Ohlson. Alldeles perfekta att ha på loppet. Och om man väljer att ”tappa” handskarna så kan men låta de ligga utan att känna sig fattig. Jag passade på att köpa tre par. Niklas har tingat ett par.

Förutom denna outfit har även vaselin på tub införskaffats, samt compeed plåster för bröstvårtorna. På apoteket inhandlades dessutom sjösjuketuggummin. Som man kan tugga på om man börjar må illa. 

Nu ska jag snart hem och packa det sista. Jag tror att jag ska prova min löparensamble också. Mer om det senare kanske… Det kanske blir ett modebloggsinlägg med det traditionenliga dagens oufit-fotot. Trés chic!

Lugnet före stormen

BOKSTAVLIGEN!!!

Idag kom brevet på posten. Halsont… Jag sa ju det! Men som tur är så vet jag att det är Vitargon… Vad värre är så är jag lite snuvig. OCH så gjorde det ont i ena höften när jag gick till tunnelbanan. 

När man ser på väderläget så verkar det som om det lugnar sig lite. Här är olika instituts pronoser från deras hemsidor:

Norska yr.no: 16m/s
Svenska smhi.se: 12m/s
Finska fmi.fi: 19m/s
Wunderground.com: 13m/s
Weater.com: 14m/s

Av dessa kan man se att de två meterologiska instituten som ligger närmst Åland, SMHI och FMI, så står de för den högsta och den lägsta prognostiserade vindhastigheten. Och tyvärr så tror jag att SMHI har den bättre prognosen. Det är ju trots allt två dygn kvar nu och mycket kan hända. Men jag kan med ganska stor säkerhet säga att det knappast kommer att vara vindstilla på söndagsförmiddagen. Perkele!

Carbobuzz

Mmmm… Nu börjar det! Kolhydratladdningen. Jag har precis dragit min första Vitargo Carboloader.

Det är som vanligt riktigt slemmigt till en början. Sen övergår smaken till något mer angenämt. När de 7dl svalts ner börjar det kittla lite i halsen. Det kan senare under kuren misstas för halsont. Låt er icke luras! Om man dricker ett rejält glas vatten efter så sköljer man bort avlagringarna i halsen. Dessutom gör vattnet att kroppen binder vätskan. Det får en senare att känna sig plufsig. Men ack vad bra det är att ha vätskan i kroppen efter 30km ungefär.

En halvitmme efter kolhydratsörjan slunkit ner börjar hjärnan att dimma till sig. Musklerna pirrar och man känner sig som om man druckit ett par glas vin. Man har en rejäl carbobuzz…

Min taktik denna gång är att dricka sörjan för att slippa ösa in så mycket mat. Man borde få in tillräckligt med kolhydrater genom carboloadern tillsammans med en vanlig kosthållning. Tidigare har jag för säkerhets skull öst in stora mängder mat också. Och då fått problem med magen. Det är det jag hoppas kunna undvika denna gång. It should work!

Gårdetsågårdet

What-ever-fasen den tredje fasen av marathonuppladdningen. När man egentligen ger upp allt och känner att det inte finns så mycket man kan göra nu. Där är jag idag. Jag har börjat kolhydratladda med en pastalunch och lite twistpåsegodis till kaffet. 

I dag kom dessutom Niklas med den första väderprognosen. Den tyder på stark vind. Jättestark vind. Så pass mycket att man hoppas på att det ”blåser över”. Om det skulle bli stormmotvind ut till rundningsmärket kan det bli en negativ split på loppet. Det är ju alltid kul. 

En taktik kan vara att ta rygg på en stor löpare och låta honom dra. We’ll see what happens!

Backmörker

Inför Ålandsmaran är det nu dags att trappa ner träningen och toppa formen. Dagens pass ska vara det sista riktiga passet. En sväng i kortbacken i Högdalstoppen var planen. Men efter en uppvärmning som avslutas vid foten av toppen står jag i komplett mörker. Inte en lampa så långt ögat nådde. Det var så mörkt att man undrade om det någonsin varit ljust där.

Men skam den som ger sig. Jag har ju varit där förut och hittar upp för backen. Det är tur att jag inte är mörkrädd eller rädd för våldtäktsmän/kvinnor.

10 iterationer uppför backen med tiderna [35, 36, 37, 37, 35, 36, 36, 36, 35, 36]. Det kändes bra, med tanke på att det var blött och halt av alla löv på marken och för att det var i mörker. Fokuset var som vanligt att hålla ett tekniskt bra löpsteg och springa snyggt. Och det lyckades jag med bra tycker jag.

Benen börjar kännas pigga och alerta. Jag har ätit kolhydratfattig kost idag och ska så göra imorgon också. På torsdag börjar jag kolhydratladda med Carboloader från Vitargo och kolhydratrik mat. Den stora utmaningen blir att inte äta för mycket så kroppen blir däst till på söndag. En annan utmaning är att ställa om magens dygnsrytm så att den har gjort sitt innan loppet. Förra året missade jag flera minuter på två (2) nödlandningar. I don’t want that to happen again!

Målskjorta

Som ni vet så har jag en historia av övervikt. (Lider fortfarande av sviterna). Hösten 2001 vägde jag 104kg och såg ut så här.

Därefter startade jag min nergång. Efter ett halvår vägde jag 20kg mindre och där stannade jag. Men jag har fortfarande lite kvar. Om jag inte passar min vikt så åker den upp sakta men säkert. Och jag märker det på att kläderna i min garderob krymper. 

Det tar jag som ett incitament till en viktnedgång. Och jag sätter som mål att jag ska kunna ha ett av de urväxta plaggen igen. En målskjorta. Idag har jag nått den smalheten att jag kan ha en viss skjorta som bara för några veckor sedan var alldeles för liten. Det ger en självförtroendeboost. Och framför allt ger det fler alternativ på morgonen. I höst fortsätter projektet och målet denna gång är ingen skjorta. Målet är 78kg. Dit är det fem kg. Det borde vara genomförbart till jul. How’s that for a christmas gift?

2 år

Den 17 oktober 2006 började jag att blogga. Det har blivit exakt 701 inlägg och exakt 6997 kommentarer sedan dess. Den stora förändringen kom i början av november 2007 flyttade jag över från blogspot till wordpress. Men i övrigt är det mesta sig likt.

Happy birthday!

Åter i verkligheten

Jag tog ledigt från jobbet i fredags för att åka till Nyköping. Det blev som sagt inget backpass i fredags. Istället tog jag en sväng på lördagsmorgonen och sprang backintervallerna i en backe på Hållet. Backen jag valde var ca 125m lång och relativt brant. Och marken var bitvis täckt av gula löv vilket gjorde det lite halt. Men det fungerade rätt bra. Intervallerna låg strax över 30sek över lag. Fokus var på att hålla löpsteget, vilket fungerade tämligen bra. 

Efter backpasset satte jag mig i bilen och åkte ner till Torpet. Där blev det gräsklippning, landgrävning, svampplockning, äppelplockning och till sist braseldning. Så härligt med den klara luften och tystnaden. Men jag kom på mig själv med att prata med mig själv för att det skulle låta någonting?

På söndagsmorgonen gjorde jag de sista sysslorna innan jag åkte till Nyköping igen. Där gav jag mig ut på en runda runt stan som gick strax över 5:15-fart. Totalt 12,5km. Det var fantastiskt skönt, men baklåren och rumpan sved av backintervallen från lördagsmorgonen. Det finns inget så avstressande som ett härligt löppass bland gula höstlöv. 

På kvällen, hemma i Högdalen, efter en kantarellmiddag, var jag trött och somnade gott. En hektiskt helg med många intryck och känslor är till ända. Och en ny vecka tar fart. Denna vecka kommer att avslutas på Åland med 42195m. Innan dess har vi ett kortbackepass på tisdag och en kort lugn 5km runda på fredag. Det är snart dags att börja fokusera ännu mer. Dags att kokonga. Bli semiautistisk. It’s getting close.

Familjesocialisering

Idag blev det inget backpass. Det blev istället en resa till Nyköping för att umgås med familjen. Hur man än vrider och vänder på livet så är alltid familjen viktigast. Men imorgon lördag så ger jag mig ut på en sväng och tar några grymma backintervaller innan jag åker till torpet för höstbruk och svampplockning.

På söndag, på torpet, kör jag en dryga milen rundan i hösten. It will be fabulous!

62% kan inte ha fel.

Eller jo! Det kan de visst ha. Men i detta fall tyckte 62% av de röstande att jag skulle ge mig ut och springa kortintervaller. Och lydig som jag är så lydde jag. Inte majoriteten, utan Coach Clarence.

Kl1900 hade vi stämt träff på Farsta IP för att springa intervaller. Att det pågick en fotbollsmatch samtidigt där, struntade vi i. Jag var där lite tidigare och värmde upp med 2km jogg. När vi körde igång lade vi oss i en ganska behaglig fart. Det gav lite syra de sista 10-20metrarna. Och med Coach Clarence hjälp var det lättare att hålla i farten den sista biten och att fokusera på löpsteget. Det är verkligen kanon med draghjälp på kortintervall. Tack!

Intervallerna gick idag på 1:[33, 33, 33, 34, 32, 31, 32, 31, 30, 30]. Efter varje intervall var det 60s ståvila. Efter den femte intervallen tog vi två minuter lång vila.

Tiderna ovan är från SportTracks som avrundar tiderna på ett annat sätt än klockan. Klockan rundar konsekvent till närmaste sekund och SportTracks skippar alla tiodelar och rundar ner till närmaste sekund. Så om man har 1:31:50 så säger klockan 1:32 och SportTracks 1:31. Det är skillnaden, om du undrar Coach! 

Under nervarvningen pratade vi en hel del om kommande pass och upplägget på Åland. Jag suger i mig som en svamp av all vishet som Coach Clarence delar med sig av.

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar… Ett av mina favoritcitat från Karl-Bertil Johnssons julafton. Det stämmer verkligen in på dagens pass. Ett av de bästa passen på mycket länge. Och det känns mycket bra inför Åland. Och Coach Clarence avslutningsord klingar fortfarande i mina öron. ”Ta det lugnt på backpasset imorgon.” I sure will, Coach!

Framtidens melodi

Det här är riktigt smart. Detta innebär att jag slipper bestämma själv i svåra frågor. Jag slipper ta ställning. Jag blir som Schweiz… Joddelahiho!

Ikväll blir jag alltså tvungen att ge mig ut och springa intervaller. Jag får tillochmed draghjälp/hejjarop av Clarence… Så nu kan jag inte riktigt backa ur. You don’t let Coach Clarence down!

Regn

Regn ute, regn inne.
Regn i hjärta, regn i sinne.

Träningsschemat säger att jag ska springa 10*400m med 60sek ståvila. Jag har ingen som helst lust just nu. Jag vill bara ligga hemma i soffan och glo i taket. Men vi får se var som händer.

 

 

Cool, isn’t it?