Viloperiodsdepression

Det är jättemärkligt alltihopa! Jag har tagit en veckas löpledigt efter maran. Jag har tvingat mig att vila. Men jag vill inget hellre än att ge mig ut och springa igen. Och mitt i all vila är jag ruggigt manisk. Jag kan inte sluta tänka på marathonlopp. Enbart tanken att vänta 208 dagar tills nästa gång är sjukt jobbig. Att dessutom tänka på att det inte blir något mer lopp i år är påfrestande.

Vad kan man då göra för att lätta på depressionen? Att Team Ultrasweden LK anordnar vintermarathon under fem (5!) söndagar i vinter gör att ångesten skingras något. Att dessutom Vällingbymaran anordnas någon gång under månadsskiftet mars/april dämpar ångesten ännu mer. Efter sommaren går både Månkarbo och Öland. Och därefter vore det roligt med Göteborg eller Växjö i oktober. Och så har vi ju Lidingöloppet också.

Och om detta inte skulle vara nog så finns utländska lopp på våren också. Ett omskrivet lopp är Kiel-marathon som är anpassat för att man ska kunna ta färjan från Sverige och åka tillbaka med vändande båt. Men det blir lite mer kostsamt ändå. 

Helt plötsligt finns väldigt många alternativ. Och då har jag inte ens blickat på halvmarorna. Eller Ultraloppen. Jag tror att jag får sätta mig ner och pricka in alla tänkbara lopp i en kalender så man får lite överblick. Got to go, I’ve got a lot to do!