Söndagsmys

Precis som lördagen började söndagen med att jag tassade upp och gav mig ut i morgonen i löparkläder. Denna gång blev jag upphämtad av Catti och Clarre för att åka med dem till TSM-träningen. Träningen började med ett inspirerande föredrag av Henrik Rüffel. Henrik berättade om sina vedermödor inför loppet i marathon i Paralympics i Peking. 

Efter föredraget var det så dags att ge sig ut på en löptur med 3:30-gruppen. Efter några km stannade vi utanför Rosendals trädgård för löpskolning. Det blev skip, hälspark, mångsteg och utfallssteg. Coach Per instruerade mig i utfallssteget att jag inte hade tillräckligt långt mellan fötterna i utgångsläget och att det medförde att vinklarna i knäet inte blev 90°. Han tyckte sig dessutom se att musklerna runt mina knän borde stärkas och rekommenderade knäböjsövningar. Klockrent! Bara där, på säsongens första TSM-träning, har medlemsavgiften betalat av sig.

Senare på passet, längs med Djurgårdsbrunnskanalen blev det en form av fartlek. Kul, men kanske inte så fartlekigt. Det blev två kortare ruscher under två km löpning. Det är lite för många i gruppen för att det ska ge något. Ett tips inför nästa gång är att dela upp gruppen i två delar. 

Senare på passet delades gruppen sedan upp och vi körde kortare ruscher och kortare jogg under någon kilometer. Det var perfekt. När vi sen kom till Valhallavägens början blev vi omsprungna av 3:15-gruppen. Då hakade jag på dem under sista biten upp till GIH. Skönt att öka farten lite under sista biten. 

Väl hemma efter träningen gick jag och lade mig i sängen. Görel-älsklingen hade bett att få ge mig frukost på sängen. Sen att det var vid tvåtiden spelar ingen roll. Då firades Fars dag med frukost och en fars dagspresent. Jag fick Ken Folletts nya bok En värld utan slut. Det är uppföljaren på Svärdet och spiran som möjligtvis är den bästa bok jag någonsin läst. Ken Follett är min favoritförfattare och varje ny bok från honom är en stor fest.

Men till skillnad från lördagen gick vi ingen promenad på eftermiddagen. Görel-älsklingen var ute på en runda, men jag låg kvar i sängen och tog en tupplur. På kvällen roade vi oss med lite koncernredovisning. Jag vet, det är lite nördigt, men väldigt roligt.

Helgen var extremt lyckad och trevlig.  I can’t wait for the next one!

Lördagsmys

Morgonen börjar med att jag tassar upp och drar på mig löparkläderna. Långa tajts, linnéajacka och linnéabuff. Med en Ipod i öronen springer jag bort längs Magelungsvägen. I Fagersjö tar jag promenadstråket längs med vattnet bort till träbron över till Farstanäs. Följer vägen upp mot Ågestavägen och följer den bort mot Huddinge för att springa hem över Rågsved. En tur som inte alls var planerad men som blev så lyckad. Det var fantastiskt skönt ute och kilometrarna flöt på. Till slut blev det 13,6km, i 5:22-fart.

När jag kom hem duschade jag snabbt och gick till affären och köpte frukostbröd för att väcka min älskling med frukost på sängen.

Efter frukosten gick vi upp och klädde på oss ordentligt och åkte ut till Hellas för ene promenad runt 5km-spåret. Det var många löpare som vi mötte eller blev omsprungna av. Men bara en var kvinna. Vad gör alla tjejer? Jag vet ju att ni springer, men är det otryggheten i spåret som hindrar er? Det är ju hemskt. Ingen ska behöva vara rädd i skogen.

Efter rundan gick vi till Storstugan (restaurangen) för en kopp varm choklad. En riktigt mysig restaurang med klar fjällstugekänsla. Perfekt ställe för en fest för ett 70-tal personer. Ett 40-årskalas eller ett bröllop kanske. Eller varför inte bara en vanlig fest?

Imorgon är det dags för TSM-träning igen. That will be fun!

Helgplanering

- Skönt med helg, suckar Masse, efter att ha jobbat hårt i flera minuter i sträck. Han sträcker på sig och funderar lätt på vad man skulle ta och hitta på i helgen. Han noterar att barnen är hos sin pappa i helgen och att han och sin käresta har en hel helg tillsammans. 

- Om man skulle ta och hitta på något mysigt till på lördag? En lång sovmorgon, med frukost på sängen, kanske? En höstpromenad i skogen på eftermiddagen och en god middag blir bra. Kantarellsoppa kanske? Det vore inte helt fel. Kanske ett glas rött till soppan? Det blir bra!

-Sen får vi se vad söndagen ger. Men den kommer nog att inledas med ett träningspass med TSM. Och tydligen är det ett föredrag före löpturen. Spännande! På söndagseftermiddagen är vi bjudna på afternoon-tea-kalas. Det vore rasande trevligt och vi siktar på att åka dit. 

Med en nöjd blick avslutar Masse sitt inlägg och kastar sig åter in i arbetets värld. He has a dead line this afternoon.

XXX

Jag har tagit ledningen i tävlingen… Med den andra löpskolningen avklarad nu i kväll så fick jag kryssa det tredje krysset. Det har gått av bara farten och jag har tillochmed stretchat två gånger mer än vad man behöver göra. Kan man tänka sig!

Passet idag var det vanliga 7,7km-passet med 4:53-fart denna gång. Och efter passet var det tåskip, hälspark, spjutkastninglöpning, indianhopp. Det var faktiskt riktigt skönt att springa idag och det inte varit för en förrädisk halka på vissa bitar. Det var stundtals Bambi på hal is.

Förövrigt en av mina favoritberättelser om Walt Disney handlar om Bambifilmen. Någon övernitisk kritiker påpekade att det minsann var hjortbocken som alltid gick ut på fältet först och inte hinden, som Disney felaktigt hade med i filmen. Och Walt spänner ögonen i kritikern och säger, ”And they don’t talk either, do they?”

Fotosyntes

Visst är det roligt när man återupptäcker något så enkelt som fotosyntesen. När man plötsligt kommer ihåg något som man för länge sen glömt. När man känner igen en främlig som man aldrig sett förut. 

Det som ibland kan vara ett svårt problem får en enkel lösning. Lite Kolumbi ägg över det hela. En Gordisk knut. 

Det finns en tumregel som jag ofta försöker hålla mig till i livet och i mitt yrke. Man ska inte krångla till något i onödan. Tumregeln kallas K.I.S.S. Keep It Simple, Stupid! 

Snälla Bullen!

Det är onsdag och enligt tyskarna är det mitt i veckan. Hur tänker de då? Det är ju torsdag som är mitt i veckan. Tre dagar före och tre dagar efter torsdagen. Mitt i veckan. Enkelt. 

Det är såna här saker som jag kan grubbla på när jag är ute och springer. De allra flesta funderingarna försvinner i samma minut som jag slutar springa. Men en har stannat kvar, och jag behöver nu er hjälp. Häng med nu!

Ett träd som växer tar ju upp sina kolatomer som den består av från jorden via rötterna. Eller hur? Inga atomer kan uppstå spontant ju. Därför måste alla träds atomer komma från jorden i direkt närhet av trädet. Så långt stämmer allt, eller hur?

Nu kommer den stora frågan. Den massa som tagits från jorden för att skapa trädet borde lämna ett rätt stort hål. Hur kommer det sig att alla träd inte står i gropar? Och ju större träd, desto störra grop. 

Snälla Bullen! Hjälp mig att få klarhet i denna fråga eller att åtminstonde få lite sinnesro. Please help me!

Träningstveksamhet

Det finns ett antal olika citat och uttryck om löpning. Zatopek ska ha sagt ”Why should I practice running slow? I already know how to run slow. I want to learn to run fast.”

Han blev sen en av de bästa löparna genom tiderna. Ett annat uttryck är ”Du bli bra på det du tränar på.”

Jag är alldeles för dålig på, och ointresserad av löpträningsteori, för att komma med något belägg för mina teorier. Och teorierna är inte ens speciellt välformulerade i mitt huvud, så nu ska jag försöka formulera min teori och samtidigt skriva ner den. 

Vad jag förstår finns det i princip två skolor av löpträning. Den snabba skolan och den långsamma. Den långsamma leds av LSD-löpning och Maffetone-löpning. Man ska helt enkelt bli bra på att springa långt och snabbt genom at springa långt och långsamt, nåja, något hårddraget. Denna skola kan man se inslag av i Mäster Szalkais träningsprogram. Bulkpasset i programmet är 8km i 5:30-tempo, när maran sen ska gå i 4:50-tempo. 

Den snabba skolan framhåller nyttan av korta men snabba pass. Mycket snabbdistans och gradvis längre pass. Jag tror att den snabba skola sliter hårt på kroppen. Lite det-får-bära-eller-brista-mentalitet. Det kan ge bra resultat men det kan ge mycket tråkigheter också.

Två ytterligheter som skulle kunna förenas? En buddhistiskgyllene medelväg? Ja, jag tror det. Och jag tror att det framför allt inte skadar att ta farterna i Mäster Szalkais program och snabba upp dem. Främst i bulkpassen men kanske till och med långpassen. Jag tror nämligen att programmen har lite väl mycket långsamhetsträning i sig. Och det är bra för vissa, men jag tål lite mer belastning och har utrymme för att öka ett snäpp.

Så här långt har jag funderat på teorin. Och som analytiker försöker jag hitta exempel i praktiken. Inte alls svårt. Niklas har en tendens att springa de kortare passen snabbare än vad som anges i programmen. Det gäller i ännu högre grad Karin. Båda två kör ofta dessutom längre pass. Karin springer ofta fler pass än vad som står i programmet under en vecka, ofta extra kvalitetspass med Linnéa. 

Receptet blir således. Fler pass! Längre pass! Snabbare pass! 

How does that sound to you?

Viloperiodsdepression

Det är jättemärkligt alltihopa! Jag har tagit en veckas löpledigt efter maran. Jag har tvingat mig att vila. Men jag vill inget hellre än att ge mig ut och springa igen. Och mitt i all vila är jag ruggigt manisk. Jag kan inte sluta tänka på marathonlopp. Enbart tanken att vänta 208 dagar tills nästa gång är sjukt jobbig. Att dessutom tänka på att det inte blir något mer lopp i år är påfrestande.

Vad kan man då göra för att lätta på depressionen? Att Team Ultrasweden LK anordnar vintermarathon under fem (5!) söndagar i vinter gör att ångesten skingras något. Att dessutom Vällingbymaran anordnas någon gång under månadsskiftet mars/april dämpar ångesten ännu mer. Efter sommaren går både Månkarbo och Öland. Och därefter vore det roligt med Göteborg eller Växjö i oktober. Och så har vi ju Lidingöloppet också.

Och om detta inte skulle vara nog så finns utländska lopp på våren också. Ett omskrivet lopp är Kiel-marathon som är anpassat för att man ska kunna ta färjan från Sverige och åka tillbaka med vändande båt. Men det blir lite mer kostsamt ändå. 

Helt plötsligt finns väldigt många alternativ. Och då har jag inte ens blickat på halvmarorna. Eller Ultraloppen. Jag tror att jag får sätta mig ner och pricka in alla tänkbara lopp i en kalender så man får lite överblick. Got to go, I’ve got a lot to do!

Däcksbyte

Hysterin inför stundande snöovädret tvingade ett stort antal bilister att söka sig till däcksverkstan imorse. Jag trodde att jag var smart som åkte dit en stund innan den öppnade. Det var 200m bilkö. Pensionister som är livrädda för att åka när det är halt. Jag har svårt att tro att dessa bilister ska åka ner i smålandsskogarna i helgen. Det ska jag.

Jag åkte hem och bytte mina däck själv. På egen hand. I regnet. Det är tur att man är ung och pigg. För det är ingen dans på rosor att byta däck. Det är nästan så att det räknas som alternativträning (i ordets ursprungliga betydelse). Eller kanske rent av Core-träning.

Mina löpmuskler har vilat ordentligt nu. Jag känner ingenting av maran. Jag vill springa igen. Mycket och snabbt. Jag är sjukt sugen på att träna igen. Riktigt peppad, men jag ska försöka hålla mig i det längsta. I need the rest!

Den grå vardagen

Tro inte att det är postmarathondepressionen som slagit till. Nejdå! Inte alls! Jag är pigg och glad och har det känns inte att jag sprang ett marathon för några dagar sen. Jag står med gapande mun över återhämtningshastigheten. 

Nejdå, den grå vardagen är hur dagen ser ut nu. Det är grått ute. I mörkret är alla katter gråa, säger man ju. Det är förvisso ljust ute, men de klara höstfärgerna är inte så klara när det är disigt och mulet. Om man skulle se på hur man upplever ett pass så tror jag att ett träningspass i klar höstluft med strålande solsken skulle ge högre halter av lycka i blodet än motsvarande pass i disigt väder. 

Jag älskar hösten. Det är faktiskt min favvoårstid. Men mina höstminnen är av klara höstfärger, inte av dis och gråhet. Så när det är sånt här väder så känner jag mig lite lurad. Var är MIN höst?

Nu kommer en långhelg med stormsteg. Mycket tid kommer att spenderas ute. Jag hoppas att det klarnar upp tills dess och att det inte snöar och dummar sig. Jag hoppas således att SMHI har fel. Senast jag hoppades det så blev jag besviken, för de hade rätt på pricken… Det är svårt att gräva land om man måste skotta fram det först. Twice the effort, half the fun.

Fotominne

Här kommer ett bildalbum från helgens bravader!

Åland Marathonresan

Enjoy!

Epilog Åland Marathon

Jag vill passa på att tacka för alla gratulationer som kommit efter loppet. 

Hur känns det idag då? Så här två dagar efter loppet. Den postmarathon depressionen som tidigare infunnit sig efter loppen har inte visat sitt fula ansikte denna gång. Jag är fortfarande rejält nöjd med mitt lopp och längtar till nästa. Om det blir Stockholms marathon eller Vällingby marathon vet jag inte än. Men mycket lutar åt Vällingby. Mest som ett långt långpass i komfortfart. Om det blir Vällingby eller inte beror på hur det känns då och hur det passar in med övriga aktiviteter.

Idag är kroppen trött. Benen är piggare än efter tidigare lopp. Men mage och ryggmuskler är trötta. Två nätter i rad har jag sovit upp emot tio timmar. Men jag är ändå trött i kroppen. Men jag räknar med att det mesta har släppt tills i morgon.

Det känns som om loppet var det kortaste marathonloppet som jag gjort. Det kändes mer som en halvmara. Det tror jag beror på att tiden gick så fort med musik i öronen. Det var nog också det första marathonlopp som jag inte gick någonting. Jag gick som längst fem-sex meter vid några vätskestationer men i övrigt var det löpsteg. 

Nu blickar jag framåt mot vintern och våren. November kommer att vara väldigt lite löpning. Mycket fokus på viktminskning (notera att jag inte kallar det bantning). I december kommer löpningen sätta igång igen. Under vintern blir det mycket långa pass. Ofta in till jobbet på mornarna. Med TSM och på egen hand. Ett mål under vintern blir att nå en bra viktnivå för att må bra och ge mig själv förutsättning att tillgodogöra mig min träning. 

Ikväll kommer ett bildalbum från helgens resa att publiceras. Tills dess får ni hålla till god med Tones bild på mig från direkt efter målgången.

Precis så här känns det att springa ett marathon. Now you know! 

Åland Marathon del2 (Tävlingsdagen)

…Dittills hade jag och mina följeslagare haft en härligt skön tur och och en härligt skön natt och allt hade känts perfekt. Jag sträckte på mig och gick fram till hotellfönstret och tittade ut. Skräckslagen ryggade jag tillbaka! Det var det värsta monster jag någonsin hade sett… (Tildos ord) 

Det var verkligen så. Monstret utanför fönstret var regnet och blåsten. Tegelpannorna smattrade på taken. Jag hoppade i lite kläder och gick ner för att äta frukost. Vis av erfarenheten från förra året tog jag lugnt med maten. En portion korngrynsgröt och lite youghurt och müsli och ett ägg fick räcka. Jag ville inte fylla på för mycket, allt för att undvika nödlandningar under loppet.

Efter frukosten gick vi upp för att göra oss redo för loppet. Den outfit som jag visade upp innan helgen visade sig vara alldeles för kall. Istället så vi ut så här: Foto: Daniel Eriksson Ålandstidningen

Jag hade alltså långa tajts och väst istället (jag är nr87). Och dessutom en buff från Linnéa på huvudet. Kanonskön.

Startskottet gick och vi stack iväg. Ganska snart stack Niklas och Johan iväg men min fart var ändå ganska god. Benen var pigga och troligen var det rätt mycket medvind så milen passerades efter exakt 50minuter och halvmaran efter 1:46:02. Det är endast en minut sämre än mitt personbästa på halvmaran. Dessutom är det årsbästa med drygt fem minuter på distansen. Mitt på vägen stod kon som rundades. 

Från att ligga ganska komfortabelt på farter runt 5:05min/km sjönk farten till 5:30min/km i motvinden. Det var bitvis väldigt blåsigt på vägen hem. Och trots detta kändes det väldigt bra och lätt. Men benen ville inte springa. Det gick saktare och saktare för varje kilometer som tillryggalades. Jag fokuserade på att känna mig lång när jag sprang. Allt för att hålla upp tekniken. Men det var svårare och svårare ju längre tiden gick. 

Eftersom vägbanan lutar för att regnet ska rinna av så blir det en lite snedbelastning i ryggen som jag försökte att minimera genom att springa ute i vägbanan så mycket som möjligt, vilket kan ses på detta foto. 
 Foto: Daniel Eriksson

Här kan man skymta mig bakom det brittiska paret. (Jag slog honom, men inte henne). 

Efter 33km, strax efter Svinryggen, högg det till i höger baklår av kramp. Jag var tvungen att stanna i 20 sekunder och stretcha. Och efter det så hade jag lite känningar men krampen kom inte tillbaka, lyckligtvis.

Tidn gick och tillslut började Mariehamn att närma sig. Jag hade länge legat på en sluttid som skulle bli 3:47, men sekundrarna blev minutrar och tillslut klev jag in på Wiklöf arena och möttes på upploppet av Adrian-10 och Karin som hejade. Klockan stannade på 3:55:18. Pusskalas med Görel-älsklingen och snack med alla andra utbröt på innerplan. Jag tog min medalj och gick för att klä om. På vägen tog jag lite sportdryck för återhämtning. 

På vägen tillbaka till hotellet sade tillslut magen ifrån och sportdrycken fick vattna en buske. En omväg runt Gallerian i Mariehamn på väg till båten gjorde gott för benen. På båten gick vi direkt till bastuavdelningen för bastu och bubbelpoolsbadande. Det var oerhört trevligt och välgörande för benen. 

Middagsbuffén var sedan mycket välsmakande och trevlig. Fast vi blev utkörda lite väl tidigt tycker jag. Efter buffén blev det dags för den sedvanliga taxfreeshoppingen innan vi gick ner till hytterna för att vila en stund. 

Efter vi kom hem slocknade vi alla tre ganska tidigt (kl21). En fantastiskt trevlig helg var till ända. En succé för resedeltagarna, med två segrar, en tredjeplats, en fjärde plats, två sjundeplatser och en elfte plats. Ett antal personbästanoteringar och många, många skratt. Tack för sällskapet! Let’s do this again!

Åland Marathon del1 (Resan dit)

Tidigt, tidigt ringde klockan. Jag, Görel-älsklingen och Adrian-10 tvingade oss upp för att göra oss redo att åka in till båten. Det var mörkt och kallt. 

På termlnalen mötte vi resterande resesällskap och vi embarkerade båten och intog våra hytter. Det var riktigt skönt att ha hytterna att kunna lägga sina saker i. Därefter gick vi ut en sväng på däck för att se på utloppet från Stockholm. Det blåste kallt och vi gick snabbt in i caféet där barnfamiljerna hade ätit frukost. Vi satt där ett bra tag och pratade och peppade varandra. 

När det sedan var dags för lunchbuffén så fick vi ett fint bord med utsikt över skärgården. Det var en mycket trevlig lunch. Till slut var vi framme i Mariehamn och vi knallade iland och hela vägen till Park Alandia hotell. Ett bra hotell med fina rum. 

Efter incheckningen gav vi oss iväg upp till Wiklöf holding arena för att hämta ut nummerlapparna. Åter på hotellet gick vi ner i relaxavdelningen och bastade och badade i poolen. Det var ett skönt, mysigt och avkopplande bad. Middagen efter badet var god och trevlig. Jag åt ett vildsvin. 

Kvällen blev tidig och vi kom i säng riktigt tidigt. För säkerhets skull hade vi beställt väckning av receptionen för att gardera oss mot att vi räknat fel på tidsomställning, vintertidsomställning och mot telefoner som ställer om tiden själv. 05:45 ringde väckarklockan och 15 sekunder senare ringde receptionen på telefonen. Rise and shine, sleeping beauty!

3:55:18

Nytt personligt rekord på maran! Elfte plats i H35. Jag vände runt kossan på 1:46:02. En minut från mitt personliga rekord. Det gick med andra ord fort dit. Sån var medvinden. Sen rundandes konen och farten sjönk från 5-tempo till 5:30-tempo direkt. Senare tog vinden ut sin rätt och det gick långsamt.

Jag är ändå grymt nöjd. För jag vet att jag gav allt. Så mycket att magen sa ifrån efter målgången. Nu sta jag gå och lägga mig. More to come tomorrow. Stay tuned

Dagens outfit

Nja! Söndagsförmiddagens outfit snarare.

Om vi börjar nerifrån. Ett par Reebok Premiere Trinity KFS som väger 333gram. Strumporna är ett par knälånga X-socks med kompression. På benen ett par Newlinetajts. Unders på överkroppen en Nike compressiontröja. Utanpå det en Linnéatischa av märket Newline med sponsortryck från Länsförsäkringar Stockholm. På höger handled en Garmin forerunner 305. På händerna ett par svarta bomullshandskar från Clas Ohlson. I halskragen sitter en Ipod shuffle som matchar IF Linnéas gröna färg.

Nå vad tror ni? Am I dressed for success?

Nyekiperad

Äsch! Så spännande var det inte. Det nyinköpta plagget för dagen är ett par svarta arbetshandskar för 10:- på Curt Ohlson. Alldeles perfekta att ha på loppet. Och om man väljer att ”tappa” handskarna så kan men låta de ligga utan att känna sig fattig. Jag passade på att köpa tre par. Niklas har tingat ett par.

Förutom denna outfit har även vaselin på tub införskaffats, samt compeed plåster för bröstvårtorna. På apoteket inhandlades dessutom sjösjuketuggummin. Som man kan tugga på om man börjar må illa. 

Nu ska jag snart hem och packa det sista. Jag tror att jag ska prova min löparensamble också. Mer om det senare kanske… Det kanske blir ett modebloggsinlägg med det traditionenliga dagens oufit-fotot. Trés chic!

Lugnet före stormen

BOKSTAVLIGEN!!!

Idag kom brevet på posten. Halsont… Jag sa ju det! Men som tur är så vet jag att det är Vitargon… Vad värre är så är jag lite snuvig. OCH så gjorde det ont i ena höften när jag gick till tunnelbanan. 

När man ser på väderläget så verkar det som om det lugnar sig lite. Här är olika instituts pronoser från deras hemsidor:

Norska yr.no: 16m/s
Svenska smhi.se: 12m/s
Finska fmi.fi: 19m/s
Wunderground.com: 13m/s
Weater.com: 14m/s

Av dessa kan man se att de två meterologiska instituten som ligger närmst Åland, SMHI och FMI, så står de för den högsta och den lägsta prognostiserade vindhastigheten. Och tyvärr så tror jag att SMHI har den bättre prognosen. Det är ju trots allt två dygn kvar nu och mycket kan hända. Men jag kan med ganska stor säkerhet säga att det knappast kommer att vara vindstilla på söndagsförmiddagen. Perkele!

Carbobuzz

Mmmm… Nu börjar det! Kolhydratladdningen. Jag har precis dragit min första Vitargo Carboloader.

Det är som vanligt riktigt slemmigt till en början. Sen övergår smaken till något mer angenämt. När de 7dl svalts ner börjar det kittla lite i halsen. Det kan senare under kuren misstas för halsont. Låt er icke luras! Om man dricker ett rejält glas vatten efter så sköljer man bort avlagringarna i halsen. Dessutom gör vattnet att kroppen binder vätskan. Det får en senare att känna sig plufsig. Men ack vad bra det är att ha vätskan i kroppen efter 30km ungefär.

En halvitmme efter kolhydratsörjan slunkit ner börjar hjärnan att dimma till sig. Musklerna pirrar och man känner sig som om man druckit ett par glas vin. Man har en rejäl carbobuzz…

Min taktik denna gång är att dricka sörjan för att slippa ösa in så mycket mat. Man borde få in tillräckligt med kolhydrater genom carboloadern tillsammans med en vanlig kosthållning. Tidigare har jag för säkerhets skull öst in stora mängder mat också. Och då fått problem med magen. Det är det jag hoppas kunna undvika denna gång. It should work!

Gårdetsågårdet

What-ever-fasen den tredje fasen av marathonuppladdningen. När man egentligen ger upp allt och känner att det inte finns så mycket man kan göra nu. Där är jag idag. Jag har börjat kolhydratladda med en pastalunch och lite twistpåsegodis till kaffet. 

I dag kom dessutom Niklas med den första väderprognosen. Den tyder på stark vind. Jättestark vind. Så pass mycket att man hoppas på att det ”blåser över”. Om det skulle bli stormmotvind ut till rundningsmärket kan det bli en negativ split på loppet. Det är ju alltid kul. 

En taktik kan vara att ta rygg på en stor löpare och låta honom dra. We’ll see what happens!