Sweet spot

Tennisspelare och golfare söker med ljus och lykta efter den bollträff som ger en lyckokänsla. När det inte känns att man träffar bollen. Den perfekta träffen.

Tills igår kväll trodde jag i min enfald att denna känsla endast återfinns i bollsporter. Men så gav jag mig ut på min löprunda. Det var 8 lugna kilometer som stod på schemat. Och mot slutet av rundan hittade jag löpningens sweet spot. Under den sista kilometern föll alla löptekniska element på plats och löpsteget blev lättare. Kroppen blev avlappnad, farten gick upp och pulsen gick ner. Det var lätt att springa. 

Jag har tidigare känt av den känslan under kortare sträckor. Men nu kunde jag förlänga känslan under en längre period och memorera känslan. Jag tror nämligen (möjligtvis i min enfald) att jag kan återskapa den känslan, den tekniken. Det var underbart. 

En möjlig förklaring till att jag nådde löparnirvana kan vara att jag helt enkelt är i bra form. Kanske bättre än jag varit på en lång tid. Det kanske inte har med min fysiska form att göra, så mycket som att mitt löp-psyke är i toppform. Jag tycker nu att det är riktigt roligt igen. Och jag är sjukt motiverad. Det har jag nog inte känt sen tidigt i våras tror jag. Om ens då? Jag måste läsa mina gamla blogginlägg för att se om jag kan utläsa mitt löp-psyke i dem. Passet i övrigt var min vanliga runda med 5:08min/km med 156spm i snitt.

Ikväll blir det kortintervaller. Tyvärr inte med IF Linnéa. Det hinner jag inte. Det är mycket att göra imorgon inför Helsingborgsresan. But I just have to find my sweet spot again.