Jan Teigens famösa bidrag i schlagerfestivalen 1978 leder kanske tankarna till fiasko och noll poäng, men det var inte min avsikt. Tanken med rubriken var istället att beskriva hur jag tillbringat tre dagar i våt sankmark, vildmarksleder, böljande skogsstigar och enstaka grusvägar. Men vi tar det från början.
Jag har alltså varit på träningsläger, men så heter det inte nu för tiden, det heter ”löp camp”. Jag har förärat Sveriges framsida med mitt besök och sprungit från Göteborg till Ulricehamn under tre dagar, en sträcka på ca 12,7 mil. I terräng. Eller egentligen var det mestadels våt sankmark. Campet anordnades av Jonas Colting och hans träningskompis Pasi Salonen. Jonas behöver kanske inte någon närmare presentation såsom varande en av världens bästa triatleter i Sverige och som inspirerar oerhört med sin träningsfilosofi och extrema träningsmängd. Pasi är i min mening en minst lika intressant förebild som vid 43 års ålder gjorde en storstilad come back i Kalmar i år, med en Iron Man under nio timmar! Det visar att man kan komma mycket långt även i äldre år om man satsar ordentligt. Eftersom jag är ytterligare några å äldre än Pasi och upplever att jag är i min bästa form någonsin i livet, behöver jag inte bekymra mig om att det finns några naturliga hinder för att fortsätta utvecklas! Nog om det nu, tillbaks till campet.
Dag 1: Vildmarksleden mellan Göteborg (Skatås) och Hindås 37 km
Klockan ringer 04.00. Grötfrukost och slutförandet av packningen hinns med innan jag åker till tåget som tar mig till Borås. På Onyx möter jag upp med övriga löpare. Jag hade funderat en hel del kring vilka som deltar i ett sånt här camp. Tänk om jag var överlägset sämst av alla deltagare. En sån där som alla får stå och vänta på. Kanske lite sent att börja tänka på det 15 minuter innan samling… På Onyx samlas 11 löpare plus Pasi och Jonas. Det är en brokig skara bestående av ultralöpare, multisportare, triatleter, motionärer och så jag. Lokaltidningen Borås NU har skickat ut en reporter som ställer den rättmätiga frågan varför vi gör det? – För att se om det går, mumlade jag fram. Eter fika och macka och utdelande av en riktigt bra goodiebag beger vi oss till Skatås där den första etappen började. På vägen hämtar vi upp gruppens internationella bidrag, J-H från Norge.
Vi delar in oss i två grupper baserat på fart. -Vilka vill springa långsamt? Frågar Jonas. På sedvanligt svenskt blygsamt vis räcker alla upp handen. Efter viss omdirigering av Jonas bildades två grupper. Jag valde den lite långsammare. Klokt val, tänkte jag för mig själv. Moget. Efter en gemensam start väste benen – Fegis! Åt mig. -Klart du ska springa fort! Trots mitt kloka, mogna övervägande befann jag mig plötsligt i den snabbare gruppen. Eller snabb och snabb, tempot gick inte att hålla särskilt högt eftersom det var extremt svårsprunget. Lerigt, blött och få riktigt löpvänliga stigar över huvud taget. Tempot låg runt 5:15 på enklare partier men 6:30-7:00 så fort vi kom till myrmark eller uppför berg. Naturen var storslagen med alla färger och böljande landskap, tyvärr fick man ofta koncentrera sig på var man satte fötterna i stället, det var väldigt lätt att trampa snett och i vissa partier dog konversationen ut helt till förmån för total koncentration. Förutom att se var man satte fötterna, var det minst lika viktigt att parera grenar och buskar med överkroppen för att inte få sig en örfil av en gren. Följden blev att man liksom skuggboxade sig fram i spåret! Man skulle kunna säga att milspåret i Hellasgården är som en slät motorväg jämfört med Vildmarksleden.
Det långsamma tempot var bra eftersom jag aldrig kom upp i puls, samtidigt sög underlaget musten ur lår och vader till slut. Första milen passerades på 63 minuter, andra milen på 67 minuter. Regnet som hela tiden funnits i luften tilltog nu allt mer. Jag började känna att min mat- och sovklocka var i olag samtidigt som jag slarvat lite med energi och dricka under vägen. Eftersom det var relativt svalt, svettades man inte så mycket. Tanken på den utställda energi- och drickakontrollen vid 27 km höll modet uppe, men jag fick slita hårt. Väl framme var det en gourmet-måltid i form av Red Bull, chips och djungelvrål som serverades. Himmelskt gott och energin återvände. Jag och ytterligare en kille bestämde oss för att ta det lite lugnare sista milen med tanke på de kommande två dagarna. DET var ett klokt beslut. Den relativt tuffa öppningen hade helt enkelt tagit ut sin rätt. Vid 30 km fick jag kramp i insidan av låret, något jag aldrig råkat ut för tidigare. Det gjorde rejält ont, men släppte straxt efteråt och återkom som tur var aldrig. Den tredje milen gick också på 67 minuter, vilket var jag var nöjd med givet hur jag kände mig. Vid 35 km sprang vi lite vilse, helt plötsligt tog markeringarna slut och jag och min gåkompis irrade runt som yra höns en bra stund. Vi det här laget är man inte särskilt mentalt mottaglig för motgångar kan man lugnt säga, ordförrådet begränsas till invektiv och tålamodet tryter. Till slut kommer vi ut på en väg och stannar en bil. – Vet ni vart ni är? Frågar mannen i bilen. – Nej, ser det ut så, frågar vi. – Nej, sa mannen. Efter en kortare pratstund som delvis behandlade Mobergs frisersalong i Nyköping, fick vi den vägbeskrivning vi behövde och kunde ta oss de sista 2 km till Hindås Camping.
Väl framme, var det bara att gå ner till Hindåssjön, vada ut till lårhöjd och kyla ner benen. Det måste ha varit en mycket märklig syn att en gråmulen regnig oktoberdag se ett antal fullt påklädda människor stå mitt ute i sjön och prata med varandra. Faktum är att det var riktigt skönt. Temperaturen var klart över 10 grader och nerkylningen påskyndar ju återhämtningen.
Passet i siffror
Längd: 37km
Tid: 4:10:02
Snitthastighet 6:43/km
Puls: snitt 122 med topp på 179
Efter en efterlängtad varm dusch och transport tillbaks till Borås var det dags för middag. En sliten och hungrig skara samlades för att äta och vi gjorde taberage på pastabuffén. Vi bävade lite för morgondagens tuffa etapp och Jonas delade ut lite handfasta råd: Duscha benen varmt/iskallt i minst 10 minuter, ta gärna en Ipren eller annan anti-inflammatorisk medicin, lägg benen i högläge använd kompressionsstrumpor imorgon och ta med rejält med energi och dricka. Därefter var det bara att linka tillbaks till rummen för kroppsvård och persedelvård. Lampan släcktes 22.00, 22:01 sov vi.
Dag 2: Knalleleden mellan Hindås och Borås 46 km
Vi fick sovmorgon och behövde inte gå upp förrän 8.30. Vaknade hungrig och törstig och såg fram mot frukostbuffén, det allra bästa med att bo på hotell! Kände mig ganska ok i benen, vilket förvånade mig lite med tanke på krampkänningen. Efter kilovis med frukostmat samlades vi inför dagens etapp. Väderlekstjänsten hade utlovat ”lite regnstänk”, faktum var att det regnat kraftigt hela natten och fortfarande regnade kraftigt vid 10-tiden. Väl framme i Hindås upphörde dock regnet som på beställning. För dagen var alla utrustade med kartor och det var löpning mer på eget ansvar. Pasi gick igenom möjliga felorienteringsställen och hade också med sig egen sprayburk för att märka ut kluriga passager.
Benen var lite stumma och något annat var väl inte att vänta, efter 6-7 km började dock lårmusklerna att mjukna upp. Jag hamnade i sällskap med två andra löpare som höll ett lagom tempo och tillsammans bildade vi en grupp som låg efter den ”snabba” men före den ”försiktiga” gruppen. Vi tog tidigt beslutet att gå i alla uppförsbackar och km-tiderna blev därmed klart högre än under gårdagen, 71-72 minuter per mil. Jag åt och drack dessutom på ett betydligt mer disciplinerat sätt än under gårdagen. Vid 12-13 km började benen åter stumma, det började regna lätt och det var rejält geggigt i spåret. Den vackra naturen och trevligt sällskap gjorde livet lite lättare.
Vid 20 km väcktes vi till liv av gruppen bakom oss som nu började komma ikapp. Om man nu är man, vilket jag är och springer, vilket jag gjorde just då, var min första tanke inte: -Vad trevligt med lite sällskap! Nej, min första tanke var givetvis: -De ska inte få hinna ikapp mig! Tävlingsinstinkt? Manlig fåfänga? Sätt vilken etikett du vill, men så fungerar jag. Tydligen. Helt plötsligt släppte allt. Jag blev lätt i benen och bara gled iväg i terrängen. Visserligen hägrade dricka och energistationen vid 27 km, men jag hade i det närmaste runner’s high under de följande 7 km. Det var kanske inte så smart att överge mina gåkompisar och sticka iväg helt själv i obekant terräng, men jag kunde inte hålla emot! Väl framme vi stationen blev det Red Bull såklart, Snickers, kexchoklad, chips och djungelvrål. Kanske inte en dietists lunchdröm men fungerar suveränt i skogen!
Jag väntade in mina medlöpare som jag visste fanns straxt bakom mig. Efter 10 minuter hade de fortfarande inte kommit. Inte heller efter 15 minuter. Hade de sprungit vilse? Jag var inte så trakterad av att springa de resterande 20 km ensam. Plötsligt dök de upp. Däremot var ”försiktiga” gruppen ingenstans i närheten och det visade sig att de hade sprungit vilse alldeles efter att de sett oss. M hade lånat Pasis hästliniment för att smörja in nedre delen av ryggen. När han började svettas, rann linimentet ner i kalsongerna och orsakade ett brinnande helvete. Det var bara att leta upp blöt mossa och torka så gott det gick. Jag lät M och C vila några minuter de också och C passade på att smaska i sig något som såg ut som en haschkaka. Det var torkat rivet hjortkött blandat med varmt ister och lite bär! Yummy! -Man vänjer sig efter ett tag, sa C.
Den långa vilan (20 min) hade gjort mig riktigt stel i kroppen och sträckan efter drickastationen inleddes med en närmare 1 km lång stigning på en väg gjord av mindre sprängsten, detta djävulens vägunderlag! Det var en linkande, haltande, lyttande trio som segade sig uppåt. Väl inne i skogen återkom ett mer normalt löpsteg och stärkta av socker, salt och vätska kändes det mycket bättre. Många passager i skogen bestod av spångar över diken eller vattendränkta partier. Med hjälp av regn och lera kunde effekten bli en fullständigt såphal yta. När tröttheten kommer i benen blir man tyvärr lite oförsiktig och i nästa stund låg jag raklång i luften efter att sprungit ut på en spång i lite för hög fart. Fallet dämpades som tur var av att jag landade på min Camelbak och vätskebälte, PÅ spången som tur var och inte bredvid i det vattenfyllda diket. Det var helt fel ställe att bryta något ben och jag kände försiktigt efter i mina ben, armar och rygg men allt verkade vara helt.
Turen fortsatte genom skogar och samhällen, förbi får- och hästhagar och en och annan kossa.
Vid ca 40 km kom vi till Rya åsar utanför Borås och en sträckning som var rena berg- och dalbanan. Vi passerade Marathon på ca 5:30:00 och sedan var det nerförsbacke sista biten in i Borås. När vi kom fram till hotellet hade vi varit ute i nästan sex timmar. Det var ändå sex relativt behagliga timmar, ingen kramp, inget som gjorde ont och orken höll ända in i kaklet.
Passet i siffror
Längd: 46 km
Tid: 5:52:40
Snitthastighet 7:40/km
Puls: snitt 132 med topp på 163
Efter middagen hade vi lite Q & A med Jonas och Pasi, som också delade med sig av sina erfarenheter inom såväl kost som träning. Allra mest passionerat blir det när vi kommer in på ämnet kolhydratuppladdning och allra helst med hjälp av pasta. Jag tror inte Pasi eller Jonas Colting får några julkort från AXA…
Då hotellet inte hade TV 8 och kunde visa Sverige-Portugal, investerade jag en timme i bubbelpoolen och bastun istället. Jag blev nog lite mjukare i musklerna, åtminstone för en timme…
Dag 3: Sjuhäradsleden mellan Borås och Ulricehamn 44 km (inkl 2 km felspringning)
Riktigt dålig sömn under natten, vilket jag i och för sig brukar ha efter långpass. Mör i benen och inte riktigt samma aptit som dagen innan. Men himlen är på väg att spricka upp och det ser ut att bli en riktigt fin dag i skogen! Fyller på Camelbaken och vätskebältet, tar med några power bars och en Red Bull. Dagen till ära blir det korta tights, men långärmad tröja.
Efter två dagar med mer eller mindre regn var det härligt att se solen. Det blir helt andra färger i det sprakande höstlandskapet. Vi startar i två grupper pga logistik med en bil. Den ”försiktiga” gruppen dit jag tillhör, kommer igång redan vid 9:30. Det är god stämning, perfekt löparväder och vacker natur. Vad mer kan man begära?
Trots att benen känns mer illa däran idag, lossnar det efter 30-40minuter. Vid 7 km är det dags för den, vid det här laget, obligatoriska felspringningen. Efter att ha knackat på i ett närbeläget hus, fick vi direktiv som ledde oss tillbaks till leden. Det var egentligen inte dåligt utmärkt, det är bara så lätt att inte vara uppmärksam när man springer och pratar om väsentligheter (läs: skomodeller, ultralopp, kost eller träningsmängder).
Känner att steget känns relativt lätt och jag och J-H från Norge, ”bryter oss ut” från klungan och lägger oss i ett komfortabelt 6:00-tempo. Vi möter en tjej som är ute och springer med sina hundar. Eftersom vi är på landet hälsar vi såklart, varvid hon med ett skadeglatt leende påpekar att ”-Nu har ni mycket uppför framför er!” I tre etapper klättrar vi drygt 100m de närmaste kilometrarna. Värmen gassar och vätskan börjar tryta, men vid 20 km skulle vi få påfyllning igen. Vi passerar 20 km, men ingen vätskestation. Ytterligare några km senare konstaterar vi moloket att vi måste ha missat stationen. Vätskan är nu slut och vetskapen om att springa ytterligare 14-15 km, drar ned humöret en smula. Men då! Efter ca 26 km står där på vägen en bekant figur. Den gode J som ställt in löpningen idag pga benhinneproblem och istället förser oss med godsaker, är den bästa syn man kunnat se! Coltings vägkrog erbjöd som brukligt red bull, chips, snickers, kexchoklad och idag också kaffe! Härligt att dricka något varmt. Vi fyller på med vätska och i samma stund dyker snabba gruppen upp anförd av Pasi, de har sprungit 31 minuter snabbare än vi, vilket med hänsyn tagen till felspringningen ändå innebär ca 40 sekunder snabbare per km! Jag och J-H tackar för kaffet och ger oss iväg, vi passerar ett antal taggtrådshinder för att komma igenom häst- och kohagar. Som tur var var de flesta hagar tomma, men när vi närmar oss det sista hindret ser vi tre stora hästar blockera övergången. Vi tvärstannade ca 20 m framför hästarna, osäkra på deras humör. När en av dem började röra sig fram emot oss, tog vi det säkra före det osäkra och kastade os över taggtrådsstaketet vi hade på vänster sida och banade oss igenom tät granskog istället. När snabbgruppen närmade sig bakom oss, gav sig hästarna av. Men det var så dags då!
Vi slog följe med Pasis gäng vilket innebar att farten ökade ytterligare för vår del, upp mot 5:20 tempo. T och G hade tydligen pigga ben och försvann iväg rätt fort, medan vi övriga forcerade på så gott vi orkade. Efter 39 km på min klocka lämnade vi så terrängen bakom oss och kom ut på asfalt med lätt nerförslut. En vägskylt talade om att det var 4 km till Ulricehamn och det var ungefär vad kroppen skulle orka med kände jag. Efter en dryg kilometer dyker en ny skylt upp som deklamerar ”Ulricehamn 4km”. -I helvete heller, tänkte jag. Fattar inte vägverket hur demoraliserande det är för en trött löpare att se att man inte kommit någon vart. Jäkla k*k-skylt sa F och J-H svor säkert på norska medan Pasi höll sig cool.
Straxt skymtade vi slutmålet för etappen, Ulricehamns Kallbadhus vid stranden av Åsunden, en härlig syn! Vi sprang i en halvcirkel utmed strandlinjen vilket gjorde att vi aldrig verkade komma närmare, det var som att jaga regnbågen. Efter 44 km kommer vi till slut fram till parkeringsplatsen där Jonas möter upp. –Fan vad duktiga ni är! Säger han och jag vill gärna tro att han menar det.
Jag, Pasi, J-H och Jonas
Själv är jag hur som helst nöjd. Supernöjd. Nästan 13 mil i tuff terräng på tre dagar. Det har känts bättre för varje dag och jag har inte påtagligt ont någonstans, förutom en ömmande fotled. Vi byter om i det nybyggda kallbadhuset, duschar och bastar och tar ett dopp i Åsunden för att kyla ner kroppen. En efter en trillar de övriga löparna in och vi äter vår sista gemensamma måltid och summerar dagen. Alla är nöjda, alla har klarat av det och alla har fått en riktigt bra ”war story” att berätta för vänner och bekanta. Campet kommer säkerligen köras nästa år igen och jag kan verkligen rekommendera det. Tuff löpning, vacker natur och trevliga människor är en bra kombo. Jonas och Pasi är ju också två extremt trevliga och socialt begåvade personer vilket förstärker intrycket.
Passet i siffror
Längd: 44 km
Tid: 4:47:50
Snitthastighet 6:32/km
Puls: snitt 141 med topp på 162
42195 
