Linnéaträningspremiär

Sådär ja! Du har man varit med på sitt första träningspass med IF Linnéa. Passet idag var ett varv runt söder. Det ger exakt en mil. Plus uppvärmning mer till Tanto och nedtrappning hem.

Efterhand spreds gruppen ut och jag och Catti sprang tillsammans runt ön. (Avd värdelöst vetande: Ön heter Åsön, det är det inte många som vet). Snittfarten blev 4:52 min/km. Mot slutet var pulsen ovanligt hög. Jag låg runt 175spm vilket är några slag högre än normalt. Det kan bero på att jag slutat äta omega-3-kapslarna. Jag måste börja igen och se om det blir någon skillnad.

Annars gick det lätt idag. Det kändes piggt i benen men jag var lite rosslig i luftrören. Catti ställde diagnosen, astma… Jag har också funderat på ifall jag har kanske det… Jag skulle egentligen gå och testa mig… Det skulle kunna underlätta träningen. Nu fick jag något att tänka på… Det är ju livsfarligt att säga något sånt åt en hypokondirker som jag… 🙂

Hur var då träningen? Det är som ett TSM. Fast mindre och gemytligare. Och det vill inte säga lite. En gemenskapskänsla som är sektlik… Som Hare Krishna fast med hår och utan bjällror och inget mumbo-jumbo… Bara ett gäng människor med samma intresse. Fyfanken vad härligt. Me like a lot!

Postordermedlem

I söndags på TSM-träningen ställde Linnéa-klubbkompisen Ken frågan; ” Är du sån postordermedlem?”

Jo. Det är så. Jag har hittills inte varit med på någon träning med Linnéa. Tisdagar och torsdagar är inte de bästa dagarna för mig. Och sen har inte mitt träningsupplägg heller passat för att vara med på träningen. Hittills vill säga.

Min absoluta avsikt är att mer frekvent delta i träningarna även om jag inte kan delta i alla. Det ska bli bättring. Men idag fungerar det inte så bra. Vi får se hur det blir på torsdag. Kanske, eventuellt och möjligt att jag kommer. We’ll see!

Puh, pust och stön!

Jodå, det dröjde inte lång tid efter det att jag stigit innanför dörren förrän jag klev ut igen med löparkläderna på. En metamorfos hade inträffat.

Det märktes tämligen omgående att jag har legat med ”svettfebran” i tre dagar och konvalescens några dagar till. Googla på det och få upp 3 träffar. Min och min systers bloggar. Trots att det är ett klassiskt Pistvaktavsnitt. Okultiverat!

Det gick inte fort! Det var jobbigt! Det genomfördes! With löpskolning on top of that!

Tacksägelsedagen

I det stora landet i väster, (Nej, inte Norge! Längre västerut!) firar de varje år i slutet av november Thanksgiving (iår den 27/11). En dag som vigd för reflektion över det som man är tacksam för i livet. Det kan vi nog alla behöva göra lite titt som tätt. Vi kanske har en svacka i träningen, lite deppig efter ett marathon som sprungits, eller bara lite allmänt höstless!

I måndagens upplaga av Stockholm City intervjuades en professor i företagsekonomi på Handels. Han heter Micael Dahlén och liknar inte alls en professor. Han är faktiskt ganska lik Mäster Szalkai. Han ställer en fråga i slutet av artikeln frågan ”Vad är bättre, en lång lycka eller 14 korta lyckor? Det vore ett ämne för filosofin.”

Vad jag tror att han menar och vad jag är inne på i detta inlägg att man ska lära sig att se det lilla i livet som man är glad för och tacksam över.

Just idag är jag fantastiskt glad för att jag inte har ont någonstans och att jag kan genomföra ett löppass på 8km med 4:50-fart i snitt och därefter ett löpskolningspass, ett löpstyrkepass och en löpstretch. Jag är lycklig över att min älskling klarade sin tenta i finansiering igår. Jag är glad över att ha gjort ett bra jobb idag. Jag är tacksam för mycket små saker som tillsammans adderar upp till en stor lycka. Jag går omkring med ett fånigt leende på läpparna mest hela tiden utan att riktigt veta vad jag är lycklig över. Framförallt är jag nog lycklig över att jag är jag och att jag är det här och nu.

I det perspektivet kan man alltid hitta ljusglimtar i mörkret. Ljuset speglar sig även i en svartmålad yta. You just have to look harder!

Lördagsmys

Morgonen börjar med att jag tassar upp och drar på mig löparkläderna. Långa tajts, linnéajacka och linnéabuff. Med en Ipod i öronen springer jag bort längs Magelungsvägen. I Fagersjö tar jag promenadstråket längs med vattnet bort till träbron över till Farstanäs. Följer vägen upp mot Ågestavägen och följer den bort mot Huddinge för att springa hem över Rågsved. En tur som inte alls var planerad men som blev så lyckad. Det var fantastiskt skönt ute och kilometrarna flöt på. Till slut blev det 13,6km, i 5:22-fart.

När jag kom hem duschade jag snabbt och gick till affären och köpte frukostbröd för att väcka min älskling med frukost på sängen.

Efter frukosten gick vi upp och klädde på oss ordentligt och åkte ut till Hellas för ene promenad runt 5km-spåret. Det var många löpare som vi mötte eller blev omsprungna av. Men bara en var kvinna. Vad gör alla tjejer? Jag vet ju att ni springer, men är det otryggheten i spåret som hindrar er? Det är ju hemskt. Ingen ska behöva vara rädd i skogen.

Efter rundan gick vi till Storstugan (restaurangen) för en kopp varm choklad. En riktigt mysig restaurang med klar fjällstugekänsla. Perfekt ställe för en fest för ett 70-tal personer. Ett 40-årskalas eller ett bröllop kanske. Eller varför inte bara en vanlig fest?

Imorgon är det dags för TSM-träning igen. That will be fun!

Backmörker

Inför Ålandsmaran är det nu dags att trappa ner träningen och toppa formen. Dagens pass ska vara det sista riktiga passet. En sväng i kortbacken i Högdalstoppen var planen. Men efter en uppvärmning som avslutas vid foten av toppen står jag i komplett mörker. Inte en lampa så långt ögat nådde. Det var så mörkt att man undrade om det någonsin varit ljust där.

Men skam den som ger sig. Jag har ju varit där förut och hittar upp för backen. Det är tur att jag inte är mörkrädd eller rädd för våldtäktsmän/kvinnor.

10 iterationer uppför backen med tiderna [35, 36, 37, 37, 35, 36, 36, 36, 35, 36]. Det kändes bra, med tanke på att det var blött och halt av alla löv på marken och för att det var i mörker. Fokuset var som vanligt att hålla ett tekniskt bra löpsteg och springa snyggt. Och det lyckades jag med bra tycker jag.

Benen börjar kännas pigga och alerta. Jag har ätit kolhydratfattig kost idag och ska så göra imorgon också. På torsdag börjar jag kolhydratladda med Carboloader från Vitargo och kolhydratrik mat. Den stora utmaningen blir att inte äta för mycket så kroppen blir däst till på söndag. En annan utmaning är att ställa om magens dygnsrytm så att den har gjort sitt innan loppet. Förra året missade jag flera minuter på två (2) nödlandningar. I don’t want that to happen again!

Tre pass på ett dygn

Det duggar så tätt mellan träningspassen nu så att jag inte riktigt hinner med att avrapportera dem. Men för enkelhetens skull börjar jag från början.

Igår efter jobbet men innan födelsedagsfirandet sprang jag en sväng. Benen hade inte fått springa sedan fredags morgon och var riktigt pigga och snabba. De hade verkligen fått vila sig i form. Jag fick kämpa för att hålla nere farten. Ändå blev passet som var den vanliga 8km-rundan i 4:57min/km-fart och med 158spm i puls. Det var dessutom premiärturen för min nya Ipod. Det var fantastiskt skönt att ha den på sig. Efter passet väntade ett bad och en födelsedagsmiddag med Görel-älsklingen. 

Imorse, kl 0630, ringde klockan och det var dags att gå upp och klä på mig löparkläderna igen. Denna gång var det inte alls lika härligt att ge sig ut och benen var inte heller lika pigga som igår. Men efter två-tre kilometer började det rulla på bra. De 9,9km in till jobbet avklarades med 5:12-fart och 154spm i puls. De sista tre kilometrarna gick på 4:47-fart i snitt. Men då hade jag bra hjälp av nerförsbackarna i Götgatsbacken och Slussen. Hur som helst är jag jä*ligt nöjd med morgonens pass. 

I eftermiddag kommer så det tredje passet på mindre än ett dygn att äga rum. Det blir samma sträcka som i morse. Fast tvärtom. Då hjälper inte Götgatsbacken mig att göra bra kilometertider. Och jag kommer att ta det betydligt lugnare hem. 

Det är kanske inte helt tillräckligt med ett par timmars vila mellan passen. Men vila kan jag göra i morgon. Då ska jag inte göra många knop. Det blir jobbigt på sitt sätt. How will I manage that?

Sweet spot

Tennisspelare och golfare söker med ljus och lykta efter den bollträff som ger en lyckokänsla. När det inte känns att man träffar bollen. Den perfekta träffen.

Tills igår kväll trodde jag i min enfald att denna känsla endast återfinns i bollsporter. Men så gav jag mig ut på min löprunda. Det var 8 lugna kilometer som stod på schemat. Och mot slutet av rundan hittade jag löpningens sweet spot. Under den sista kilometern föll alla löptekniska element på plats och löpsteget blev lättare. Kroppen blev avlappnad, farten gick upp och pulsen gick ner. Det var lätt att springa. 

Jag har tidigare känt av den känslan under kortare sträckor. Men nu kunde jag förlänga känslan under en längre period och memorera känslan. Jag tror nämligen (möjligtvis i min enfald) att jag kan återskapa den känslan, den tekniken. Det var underbart. 

En möjlig förklaring till att jag nådde löparnirvana kan vara att jag helt enkelt är i bra form. Kanske bättre än jag varit på en lång tid. Det kanske inte har med min fysiska form att göra, så mycket som att mitt löp-psyke är i toppform. Jag tycker nu att det är riktigt roligt igen. Och jag är sjukt motiverad. Det har jag nog inte känt sen tidigt i våras tror jag. Om ens då? Jag måste läsa mina gamla blogginlägg för att se om jag kan utläsa mitt löp-psyke i dem. Passet i övrigt var min vanliga runda med 5:08min/km med 156spm i snitt.

Ikväll blir det kortintervaller. Tyvärr inte med IF Linnéa. Det hinner jag inte. Det är mycket att göra imorgon inför Helsingborgsresan. But I just have to find my sweet spot again.

Terrängintervall

Dagens pass skulle varit 8km enligt den ursprungliga planen men i samband med att jag publicerade den så kände jag att kvalitépass både onsdag och torsdag skulle bli lite tugnt. Så jag flaggade för att jag skulle byta ut tisdagens pass mot onsdagens. Och så blev det.

Jag gav mig av ut till Hålliform-toprets spår. Jag har varit där förut. Det är 825m långt ungefär. Men mjuk sågspån som underlag. Det gör att det är sugande att springa på. Vis av tidigare erfarenheter planerade jag idag in 90s ståvila mellan varven. Dessutom bytte jag håll efter 3 varv.

Varvtiderna blev 3:[44, 44, 52, 44, 53, 58]. Det är rejält med syra i benen i slutet av varven. För varvet börjar med nerförsbacke och slutar med uppförsbacke, oavsett vilket håll du springer. It’s simlpy diabolic…

Helgens första pass

Idag har jag bytt däck på cykeln. Lindat ny lindning på styret och allmänt putsat och fejat. Men växlarna är inte riktigt bra justerade och jag måste få kläm på hur man justerar växlarna. Finns det någon bok som man kan läsa?

Efter att jag lekt Mulle-Meck så var det dags att ge sig ut på helgens första pass. Görel-älsklingen stod då och bakade bullar. Det är ju kanelbullens dag idag och det firades med ett rejält bullsvull.

Enligt schemat skulle det vara 15km lång löprunda. Och det blev 14 850m med en snittfart på 5:13min/km. Snittpulsen blev 155spm.

Benen var ganska pigga men ändå lite stumma. Det känns konstigt att vara stumpigg i benen. Jag har känt av en liten liten känning i ett lår de senaste passen. Det kommer nog att gå bort av sig själv om jag stretchar och masserar låret.

Planerna för söndagen har ändrats gång på gång de senaste dagarna. Från början skulle jag och Niklas springa en 25km-runda på eftermiddagen och sen blev det att jag skulle göra familjeaktiviteter på eftermiddagen och springa med Niklas efter det. Men det har nu också strukits. Istället kommer jag att skjutsa Teodor-14 till Uppsala för att spela basketmatch. Vi åker 8:45hemifrån. Samling i Uppsala 9:45 och uppkast 10:30. Matchen är slut ca 11:30 och vi kommer från Uppsala strax efter 12. Misstänker att killarna kommer vilja stanna på Donken för lunch. Sen är jag hemma runt 14:00. 

Jag har alltså två alternativ: 

1. Springa i Uppsala under två timmar som matchen pågår och missa matchen men få tillfälle att se lite gamla nostalgiska områden och ha eftermiddagen med familjen.
2. Springa hemma efter hemkomsten, eventuellt med ett trevligt sällskap, men inte en eftermiddag med familjen.   

Planen är att springa 25km imorgon. Det ska gå sakta! MAX 5:30min/km. Om jag väljer att springa i Uppsala så hinner jag bara 20km ungefär. Det kan räcka, det med.

Jag får se vad jag gör. Jag känner mig som en kameleont på ett lapptäcke. Vad ska jag göra. Den enda nackdelen med alternativ 1 är att jag missar matchen och får byta om svettig på parkeringen.

Jag tror kanske Teodor-14 får bestämma… After all, it is his game

Dagens dubbel

Du kommer jag få jättemånga besökare från de som är intresserade av Trav och sånt. Det här handlar inte om hästar… nja, om man undantar uttrycket apostlahästar…

Dagens första pass, in till jobbet, var inte alls lika skönt som det pass som Niklas refererade till igår. Det var disigt och fuktigt och kallt imorse. Temperaturmätaren visade på strax över 0 när jag steg upp. Men eftersom jag är ”Skräcken från Högdalen” så tog jag ändå korta tajts på mig. Men en långärmad tischa OCH en kortärmad OCH väst OCH mössa. Som Niklas säger ”det är väldigt sällan jag fryser om smalbenen”.

Planen var ju att det skulle gå ganska långsamt på passet. Det blev ändå 5:23min/km i snitt och en låg puls på 155 spm (lågt för mig, vill säga). Jag kände mig liite stram i det ena låret, annars kändes det tipptopp.

Dagens andra pass kommer bli på vägen hem från jobbet. Det kommer nog att gå ännu långsammare. Det är i allafall planen. Rapport om detta pass kommer troligen imorgon.

Träningsschemat för denna vecka publicerade jag igår och jag har fått en intressekrock i helgen. Samtidigt som jag och Niklas pratat om att ta ett långpass på söndag så föreslår Görel-älsklingen att jag ska ta passet på morgonen för att göra familjesaker på eftermiddagen. Jag tror att det eventuellt lutar åt att Niklas får ta sitt pass på söndag utan mig. För han prioriterar att göra familjesaker på förmiddagen. 

På förmiddagen idag gjorde jag dagens träningsproduktsinköp. Och det hade INGENTING med löpning att göra. Jag har nämligen investerat i nya däck till cykeln… Så nu kan jag börja cykla mer regelbundet. De däcken som sitter på är orginaldäck och är lätt murkna. Jag vill inte cykla iväg och få punka. Not my idea of fun!

Sällskapspass

Passet igår var särdeles roligt och trevligt. Istället för att ge sig ut ensam i det stora mörkret i söderförort så följde min Görel-älskling med på sin cykel.

Det var fantastiskt trevligt att springa och prata med dig gumman. Och tack för att jag fick ha min vattenflaska med i din cykelkorg. Jag tror att det kan vara ett vinnande koncept för framtidens träningar. Både för dig och för mig! Vi ska bara ordna ordentliga lysen till din cykel först. Och en bekvämare sadel.

Passet som skulle vara ett lugnt pass gick fort för att vara 2 dagar efter LL30. 8km i 5min/km är ganska snabbt men det kändes fantastiskt skönt. Jag får lova mig själv att ta det lugnare på torsdagens förmiddagspass istället. DÅ blir det 5:30min/km som snabbast… Gärna ner mot 6min/km. Ett maffe-pass helt enkelt. Om bara min älskling kunde vara med mig då. I could get used to running with you, darling!

Morgonjogg

Idag är det mycket roligt att göra på jobbet och jag hinner inte tänka till den där minuten för att skriva något fyndigt och intressant. Men vill ändå passa på att berätta att jag sprang 9,7km in till jobbet på 52 minuter ungefär med en snitt puls på 155spm. Benen var lite tröga men vaknade såsmåningom. 

Nu återstår bara en lättare jogg på torsdag. Kanske en lunchjogg med Niklas. Vi får se.

That’s all I have to say about that!

Hard core hill

Planen, som formulerades för några dagar sen, stipulerade att dagens pass skulle bestå av kortbackelöpning. Så blev det också. På sätt och vis.

Lite stel i benen efter gårdagens tempolöpning vobblade jag bort mot Högdalstoppen med gott självförtroende. När jag närmar mig backen hör jag, ”Hey, watch out for the skaters! Keep to the right, please” Det betyder att de coola grabbarna åker störtlopp ner för backen på skateboard…

Jag som nyss kände mig så överjä*ligt tuff hade reducerats till ett litet joggande miffo som skulle hålla undan för skejtarna…

Snabbt anpassade jag mig till situationen och bedömde att min backlöpning på mitt vanliga ställe inte skulle funka… Vad gör man då? Jo! Think outside of the box… Kliv utanför de upptrampade stigarna… Spring backintervallerna i obanad terräng uppför toppen.  Ni som vet hur brant de första fem metrarna på abborrbacken är… Denna brant fortsätter… Mina intervallers längd anpassade jag till 50m. Tio intervaller. Det innebär tio gånger uppför och tio gånger nerför… Nerför är minst lika jobbigt för benen. Men pulsen sjunker… De tio iterationerna blev 22, 24, 21, 25, 26, 24, 24, 27, 27, 26 sekunder. Det gör ont… Jag sliter som f*n…  Återigen hade jag blivit en bad-ass-löpare som skejtarna storögt beundrade. (eller vad de nu tänkte) Självförtroendet återställt…

Passet blev kort idag. Hade inte riktigt tid för en lång uppvärmning och nedvarvning. Bara de 750metrarna till och från backen fick räcka… Men det var riktigt tryck i benen.

Imorgon bitti ska jag springa in till jobbet… Det är nästan exakt en mil. Det kommer att gå liiite långsammare än i går. Jag räknar med att hålla 5:30-5:45 min/km. Det är återhämtningslöpning som är syftet med passet. It will be a nice morning jog.

Milsprutt

Den minnesgode kommer ihåg att planen för helgen var att springa en semisnabb milrunda i lördags, efter kalas och städning och sedan vila på söndagen. Nu var mina energier helt dränerade i lördags och jag stannade hemma och lagade lite mat stället. För idag var det dags för bowlingfest mest syster-Agnetas familj. Vi bjöd på pajlunch före bowlingen och glass&kladdkakefika efter. Roligt och gott…

Efter bowlingfesten åkte vi och tittade på när fotbollslaget drog 1-1 mot Reymersholme… Sällan har killarna gjort en bättre match…

Efter matchen var det så äntligen dags för den semisnabba milen… Men det blev liite snabbare är semisnabbt… 4:36-fart vilket ger 46:04… Snittpulsen var 165 spm. Nu tog jag ett par ofrivilliga pauser. Sanitetsinrättningen på Shell fick en snabbvisit bland annat. Men om man har överseende med det så tror jag att jag idag har satt ett PB på milen.

Det är annars ganska typiskt. Jag har ofta satt personliga rekord veckan innan ett lopp… Hade jag haft PB-tankar så hade jag nog satt mer sprutt på benen för att ta mig under 46 under sista kilometern.

Det är skönt att veta att det finns lite fart i benen och att jag springer helt utan smärtor… pepparpeppartaiträ. Jag undrar vad jag ska hitta på för att baissa inför LL… Men det känns onekligen väldigt bra. When something seems too good to be true, it usually is.

Älgande

Ikväll var det ett fasligt älgande i spåret i Hålliformtorpet i Högdalen. Inte bara jag som älgade omkring så flisen yrde utan även en yr älg som jag råkade skrämma upp och som stressade iväg över vägen. En stor älg mitt i förortsdjungels minsta lilla skogsdunge.

Men vi börjar från början och passet började med 2,5km uppvärmning som råkade gå i 5-tempo… Det är väl lite onödigt snabbt för en uppvärmning. Speciellt innan ett kvalitetspass.

Sen var det dags för terrängintervallerna. Det var tänkt med 6x800meter med en minuts ståvila mellan. Men efter tredje intervallen kände jag att syranivån inte sjönk tillräckligt mycket och vips lade om passet till 2x3x800m. Alltså två set om tre intervaller med en minut mellan intervallerna och 3 minuter mellan seten. Korvspad?

Intervallen blev nu inte 800m. Jag hade helt glömt bort att det är lite längre. Det är ca 830 meter runt dungen som egentligen är mer ett berg med träd på än något annat. Det är både lite nerför och lite uppför vilket gör att det inte alls är speciellt platt. 🙂 Flisen som de la på i somras är fortfarande väldigt mjuk och består av ganska grova flisor. Det gör att det känns svamping att springa på och lite ojämnt.  

Tiden på intervallerna låg på 3:[43; 47; 51; 52; 50; 58]. Precis samma mönster som tidigare intervaller… Alldeles för snabbt i början… Men det är ändå en fart på 4:30-4:40min/km på ett ungefär.

Benen var tunga idag. Mina vader var riktigt stela och tillochmed med en tillstymmelse till träningsvärk. Jag tror att det har att göra med att jag under passet igår försökte att springa mer på framfoten. Om det är så, så är det väl positivt att jag har lite träningsvärk… Det innebär att musklerna blir starkare… And that has to be a good thing…

Magstöd

Igår var det en kortare runda enligt planen. Det var en drygt 8km-runda med extra tryck i backarna som ingick i planen. Jag gav mig ut tämligen direkt efter att jag kommit hem från jobbet. Energinivån är väl inte riktigt på topp, men det gick förvånansvärt lätt. Benen var pigga efter två vilodagar. 

Jag studsade iväg och lät farten vara ganska hög. Det kändes riktigt skönt att bara mata på och jag väntade bara på att benen skulle börja tröttna. Men inget hände. Passet skulle kunna benämnas som ett fartlekspass. Jag ömsom tryckte på och ömsom tog det lite lugnare. Allt för att simulera en terrängrunda. 

När jag hade en och en halv km hem släppte jag på och sprang i en hög men kontrollerad fart. Det blev 4:30-fart ungefär. Riktigt skönt. 

Jag har någonstans läst någon som rekommenderade att sluta varje pass med en fartökning. Det har jag gjort nu på senaste tiden. Det är framförallt väldigt roligt… Om det ger så mycket vet jag inte. 

Jag har ju nästan alltid sprungit med mitt vätskebälte. Det har gett mig ett stöd om magen som har varit skönt emellanåt. De få gånger som jag inte använt vätskebältet har det tomt… Men nu börjar jag allt mer och mer vänja mig av med vätskebältet. Det är trots allt något kilo extra som man släpar på. Och att ha vätska med på ett så kort pass som 8km är onödigt. Den enda nackdelen med att inte ha med bältet är att jag inte riktigt vet hur jag ska få med mig mp3, nycklar, nödlandningspapper och telefonen. Jag måste prioritera… 

Ikväll är det 6*800m terrängintervaller som är inplanerade. Innan dess tar jag nog en sväng som uppvärmning. Jag har ju sån tur att jag bor 200m från terrängspåret i Hålliformtorpet. Det är bara 800meter runt spåret. Ett långpass där blir väldans enformigt men det är utmärkt för intervaller… Nu har de dessutom lagt ny flis i spåret och uteliggarna/socialt missanpassade har flyttat någon annnastans så det är klart löpbart. Men jag rekommenderar ändå ingen att springa där när det är mörkt. Welcome to the jungle…

Lid i natt

Tidigt. Mobiltelefonen hoppar runt på nattduksbordet, ivrig att jag ska komma upp. Klockradion visar 08:00. Frukost och tandbortsning. Påklädning av löparkläderna som jag kvällen innan lagt ut i vardagsrummet bara för att inte väcka Görel-älsklingen ur hennes skönhetssömn.

Bilresa till StEssingen för upphämtade av Niklas. Ringer när jag står på gatan utanför. Lille P är den ende som hör telefonen och svarar. Han tror det är morfar som ringer. Men vägrar lämna telefonen till pappan.

På Lidingö parkerar vi bilen nedanför Lidingö kyrka. Bra parkering. Gratis och tom. En bra kombo. Ombytet på parkeringsplatsen går smidigt och vi ger oss iväg till Kolgärdet för att starta. Det var inte fullt så mycket folk där idag.

Passet var riktigt givande. Inte kanske så mycket för att man blev så mycket snabbare. Snarare mer taktisk. Det är inte värt att ta de första backarna riktigt så snabbt som man kan. Det ger bara mer syra senare och de 10-talet sekunder man missar har man igen många gånger om.

På http://se.running.adidas.com/lidingoloppet.asp kan man följa banan via video. Varningen för sjösjuka ska man inte ta för lätt på. Den är bra att titta på för er som inte har möjlighet att ta er ut på ön för att reka i verkliga livet. Man får inte någon känsla för hur brant det är på filmen.

På eftermiddagen har jag tvättat Teodor-14s basketlags svettiga matchställ och rensat i Adrian-10s garderob. Huslig värre.

Imorgon är det dags för att ta re resterande 22kilometrarna av banan. Då är det ännu tidigare. Imorgon ska vi ses på ovan nämnda parkering kl08:00. Jag hämtar Niklas 07:30. Jag går upp 06:30. Inte alls sovmorgon. Det finns nördar. Och så finns det såna som vi. Pushing it one step further.

ps. Jag antar att jag försökte mig på att få fram något fiffigt med Lidingö och Rid i natt… Men rubriken missade helt texten. Nåja, det kan inte blir rätt jämnt…

Genomblödning

Igår kväll… Efter middag och diverse sysslor snörde jag på mig skorna och drog på mig mina långa tajts för första gången i höst. Jag gav mig ut på, vad som skulle bli en kort återhämtningsjogg. Men istället blev det varken jogg eller kort.

Jag började ganska långsamt med farter runt 5:30min/km under ett par km för att sedan stadigt krypa ner mot 5-fart och sista kilometern avklarades på 4:35-fart. Låren var stela och hårda efter helgens lopp, men relativt snart strömmade blodet genom musklerna på nytt och det gick lättare.  

Förutom att det är lite väl varmt att ha långben och långärmad tischa vid 12°C, så var det en underbar löpning. Nytt för passet var att jag lånade Görel-älsklingens Ipod shuffle och lyssnade på.

Förutom den underbara känslan att springa till Pink Floyd var det även riktigt skönt att slippa en tung mp3-spelare. Hörlurarna jag använde var ett par med riktigt kort sladd. Det innebar att det nästan kändes som om man inte hade någonting på sig. Jag funderar starkt på att konfiskera/expropriera shufflen under hösten.

Nu är Ajpodden ju inte så fruktansvärt dyr. Men om jag ska välja på att inhandla något i höst så blir det ett par DS Trainer… De är ju faktiskt lättviktsskor för pronerare… Undrar om de är tillräckligt stabila för mig… Jag sörjer faktiskt att jag är överpronerare… Det är inte alls roligtDet kanske är något för önskelistan? Jag fyller faktiskt år om en månad ungefär… Och jag önskar mig inget annat… tror jag… Och det är OM jag överhuvudtaget kan ha dem… Måste testa dem innan de åker upp på önskelistan…

Annars är det väldigt skönt att springa nu när det är lite svalare ute. Höste är faktiskt min favoritårstid att springa i. Jag brukar under den perioden när löven gulnar få intensiva lyckokänslor av att springa… och frasandet av att springa i löven är underbart. Men det är en relativt kort tid… Men jag ser fram mot den. Jag är en höstmänniska.

Jag brukar ju avsluta min inlägg med en engelsk knorr. Det brukar kännas lite krystat att komma på något relevant. Idag kan jag bara komma på ett citat jag hörde igår på TV som fastnade på hjärnan. Det var Ed King, artisten som skrev Sweet home Alabama, som sa till Kenny Bräck, att (med reservation för att jag inte kommer ihåg det ordagrannt) ”there is no such thing as luck, only opportunity that meets preparation” 

Benhårt

Igår, efter cykelturen hem från jobbet och lite mathandling gav jag mig ut på en löprunda… Det blev en milrunda som stavas K-A-R-A-K-T-Ä-R. Benen var stumma och gjorde nästan ont redan efter 5 meter. Efter 500 meter var det ännu värre och jag funderade på att korta av rundan. Efter 5 000 meter kom jag på att det var närmare att fortsätta hem istället för att vända. Och ändå sprang jag i 5:15-fart. Sista halvmilen var i trans. Benen ville inte springa… Men hjärnan kopplade bort stelheten. En positiv sak med rundan var att pulsen stundtals var mycket låg. Det bådar gott…

Imorse skulle jag återigen cykla in till jobbet… Aj! Det kändes i sadeln att jag cyklade igår. Idag hade jag varit förutseende nog att ta med ombyte och ledigare byxor. Smart!

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag i julklapp gav en startplats i Stockholm Halvmarathon till Bror-Björn. Tråkigt nog kan han inte starta pga jobb och därmed har jag ett startbevis över… Undra i vilket namn jag ska springa? Dagsformen får avgöra… 🙂 Eller är det någon av er därute som är intresserad av att springa i min brors namn… Billigt, billigt!!! Special price! Only for you!